Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett gammalt citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof används ofta för att driva tesen att partiledningen har en dold agenda. Bild: Anders Wiklund/TT

Den seglivade myten om SD:s dolda agenda

Både motståndare och anhängare överskattar hur stor kontroll Sverigedemokraternas partiledning har över partiets roll i svensk politik. I själva verket är anpassligheten till nya omständigheter det som utmärker partiet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Sverigedemokraternas inleder sina landsdagar i Örebro idag är det som Sveriges största parti, åtminstone om man får tro opinionsinstitutet Demoskop. Klart är att de har vind i seglen, liksom att partiets framgångar väcker lika mycket entusiasm bland anhängarna som farhågor hos motståndarna.

Att SD behärskar det politiska hantverket går inte att bortse ifrån, men mycket av framgångarna beror också på de övriga partiernas oförmåga. En oförmåga som har djupgående orsaker. Över huvud taget kan en stor del av SD:s opinionsstöd härledas till samhällsförändringar: globaliseringen, industrisamhällets försvagning, politikens professionalisering, ny informationsteknologi med mera. Den bilden förstärks av att liknande partier och idéer har ett uppsving i hela västvärlden.

SD: tillväxt är mer en följd än en orsak av samhällsförändringar. Ändå har myten om SD: ledarskikt som ett gäng onda, men briljanta, manipulatörer med full kontroll över utvecklingen haft en segdragen livskraft – inte minst bland etablerade tyckare och bedömare. Myten säger i princip att vore det inte för ett antal sluga individer i SD:s ledning, och deras manipulation av språket, skulle SD inte finnas. Centralt i den här berättelsen är också att SD har en ”dold agenda”.

För så sent som några veckor sedan upprepade Dagens Nyheters ledarsida den tesen (DN 3/11). SD vill egentligen sätta åt kvinnor, SD är egentligen homofober, SD är egentligen rasister. Vad ledande företrädare säger eller vad som står i olika dokument och riksdagsmotioner spelar ingen roll. Att den här analysen innehåller alla komponenter hos en klassisk konspirationsteori verkar de som framför den knappt se. En dold agenda går ju inte att motbevisa.

Ofta dras en fyra år gammal Facebookdiskussion mellan SD:s partisekreterare Richard Jomshof och den tidigare SD-toppen Erik Almqvist fram, som just ett bevis. I diskussionen anklagade den i Ungern boende Almqvist sitt gamla parti för att anpassa sig för mycket, varpå Jomshof svarar: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Det Jomshof säger är egentligen triviala självklarheter. Alla partier anpassar naturligtvis sitt politiska budskap till den rådande situationen i det land de verkar i. Både M och S har gjort det otaliga gånger på senare år. Att delar av SD-ledningen tveklöst delar den ungerske premiärministerns ideologiska världsbild betyder inte att de har en plan för att förvandla Sverige till Ungern eller använda ungerska metoder.

Sverige är inte Ungern och kommer heller aldrig att bli Ungern. Länderna är helt enkelt för olika, med helt olika historia, institutioner och förutsättningar. Ett realistiskt mål för Sverigedemokraterna är möjligen att göra Sverige mer likt Danmark. Det är också den mest troliga utvecklingen oavsett vem som kommer ha makten framöver.

Grundproblemet med tesen om den ”dolda agendan” är emellertid inte i första hand spekulationerna om vad SD-topparna egentligen tycker innerst inne. Tesen står i vägen för en verklig förståelse av vad som händer i svensk politik. Den bygger i hög grad på en överskattning av hur stor kontroll enskilda personer kan ha över den politiska händelseutvecklingen och opinionen. Några exempel på framgångsrika partier som drivits av en dold agenda finns inte. Det gäller även auktoritära rörelser. Stora organisationer kan helt enkelt inte styras efter dolda agendor.

Övertron på enskilda individers förmåga att styra utvecklingen säger kanske mest om de som framför tesen. Förstår man inte vad som händer är det en enkel förklaringsmodell. I offentligheten finns också en förkärlek till att framhäva personer framför strukturer för att göra världen begriplig. Till det kan läggas att vi allmänt lever i ett samhälle där vi gärna lurar oss själva att vi kan ha rationell kontroll.

I själva verket kommer faran snarast från motsatt håll. Det är inte SD:s partiledning, eller enskilda SD-företrädares eventuella fantasier om Ungern, som främst utgör en potentiell risk för att Sverige går i en mer auktoritär riktning. Det är anpassligheten som kan bli ett problem. SD är ett parti utan den stadga och stabilitet som följer av långvarigt maktinnehav, ett parti utan förankring i fackföreningar och näringsliv. SD har ingen utarbetad plan för vad man ska göra om man får makten. När opinionen utvecklas i en alltmer auktoritär riktning till följd av den våldsamma samhällsutvecklingen är faran att SD inte kan hålla emot. Vi kan snart vara i ett läge där delar av opinionen driver partiet framför sig.

Sverigedemokraternas självbild är att vara ett Socialdemokraterna inför 2000-talet – ett kommande statsbärande parti som gradvis reformeras mot mitten. Osvuret är bäst. Men historien upprepar sig inte. Hur SD utvecklas beror på maktförhållandena, opinionen och samhällsutvecklingen i stort. Framtiden ligger inte i händerna på SD:s partiledning så mycket som både anhängare och motståndare vill göra gällande. Därför bör just samhällsutvecklingen stå i fokus för debatten. Föreställningar om dolda agendor och allsmäktiga, illasinnade aktörer skymmer bara sikten.