Allt blir dyrare. I veckan kom en ny, dyster siffra: inflationen steg till nio procent i augusti i år jämfört med samma månad i fjol. Nu varnas det för att landets hushåll kan drabbas av kostnadschocker.
Men alla är inte oroliga. Det finns till och med dem som drar nytta av att priserna ökar, som utnyttjar det faktum att människor räknar med att betala mer för så gott som allt.
Ta exempelvis dagligvaruhandeln. Det finns tydliga indikationer på att matbutikerna smyghöjer priserna. Riksbanken menar att mataffärerna höjer priserna för konsumenterna mer än vad det kostar att köpa in maten, ett påstående som tillbakavisas av livsmedelsindustrin. Men det kommer flera rapporter om bönder som ser sina egna produkter stiga i pris i livsmedelsbutiken samtidigt som de själva inte tagit mer betalt (TT 28/8).
Man ”passar på”, helt enkelt, eftersom konsumenterna är inställda på att allt blir dyrare. Exempelvis har Danske Bank rekommenderat köp av aktier i börsnoterade Axfood. Bedömningen var att lönsamheten kommer att bestå då företaget kan slussa vidare alla kostnadsökningar till konsumenten (Nyhetsbyrån Direkt 22/3).
Varför gör de detta? Tja – för att de kan. I Sverige är konkurrensen mellan matkedjor dålig. Marknaden domineras till 90 procent av tre stora aktörer – Ica, Coop och Axfood. Det leder till höga vinstmarginaler. Ica är en av världens mest lönsamma butikskedjor (DN 21/10 2020).
Men även livsmedelsproducenterna smyghöjer priserna. Ett smart sätt att höja priset utan att det märks är att krympa förpackningarna – så kallad krympflation. Priset per enhet är detsamma men förpackningarna blir mindre. Vilket gör att kilo- eller literpriset kan öka utan att kunden tänker på det. Som DN rapporterade om i augusti har företag som producerar sådant som tomater, glass, kaffe och juice minskat förpackningarna, i hopp om att tillräckligt många konsumenter inte ska märka av att maten hemma tar slut lite fortare än vanligt.
Vi har också bankerna, en sektor som garanterat finns med i ledningen över de branscher som är bäst på att berika sig på sina kunder. De senaste åren har bankerna tjänat ohemula summor på sina bolån, vilket kunden inte märkt av då räntorna varit rekordlåga. Men att ränteläget förändras gör inte att bankerna känner för att avbryta vinstfesten. I augusti hade bankerna höjt boräntorna med över en procentenhet, betydligt mer än Riksbankens styrränta som höjdes med 0,75 procentenheter.
Samtidigt är räntan på spar- och lönekonton fortfarande nollad. Som sparekonomen Moa Langemark säger till DI (8/9) är det ett ”enkelt sätt för bolåneaktörer att mjölka sina kunder på pengar”. Vi lånar dyrt av dem, de lånar gratis av oss.
Men förstapriset när det gäller att sko sig på folk som inte har något val går ändå till elnätsbolagen, som ansvarar för eldistributionen. I veckan gick flera företag ut och meddelade att de måste höja avgifterna med 30 procent. De menar att de förluster som uppstår när elen transporteras – det blir alltid lite ”spill” – måste kompenseras av kunderna genom höjda priser. Och det kan ju låta rimligt.
LÄS MER: Hur stoppar man inflationsbomben?
LÄS MER: Bankerna måste sluta trakassera sina kunder
Men då ska man komma ihåg att elnätsavgifterna har höjts med nästan en tredjedel mellan 2014 och 2019. Nätbolagen har under flera år kalasat på kunderna. Exempelvis gick en tredjedel av den summa kunderna betalade till elnätsbolagen 2013 till ren vinst (SVT 15/6 2013).
Det har inte gått någon nöd på dessa bolag det senaste decenniet. Men ändå vill de ha mer.
Anledningen till att elbolagen kan höja priserna utan att kunderna säger tack och hej är att det inte går. Elnätsdistributörerna har naturliga monopol.
Energimarknadsinspektionen, myndigheten som granskar elnätsbolagen, har gång på gång försökt stoppa prishöjningarna. Utan resultat. Myndigheten förlorar i domstol. Och sedan årsskiftet finns dessutom en ny lag som gör det möjligt för företagen att ta ut än högre avgifter.
Livsmedelshandeln, bolånemarknaden och elnäten är tre områden där det råder usel eller, som i fallet med elnätsbolagen, ingen konkurrens. Man kan inte sluta äta och man måste betala elnätsavgiften. Så vad kan man som vanlig dödlig göra?
Som konsument kan man vara vaksam. Inte låta sig luras av minskade förpackningar, jämföra matpriser och förhandla med banken. Men som ekonomen Andreas Cervenka skriver i en Aftonbladetkrönika (13/9) är det politikens ansvar att se till att marknadsekonomin fungerar. I stället har politikerna i hög grad dumpat ansvaret på konsumenten.
Det kanske kan passera i goda tider. Men när det är kris blir orättvisorna svåra att dölja.
