I det offentliga ekonomiska samtalet framförs flera parallella berättelser om vad som driver inflationen.
En berättelse är att inflationsbomben är en konsekvensen av att Kinas arbetskraft snabbt krymper när befolkningen åldras. Effekten är att kinesiska löner ökar och globala varupriser pressas upp. Denna teori hämtar näring från bland annat en läsvärd bok av ekonomerna Goodhart och Pradhan.
En annan förklaring till inflationsbomben är att regeringar under pandemin öste ut finanspolitiska stimulanser. Det är sant att USA lanserade enorma ekonomiska program. Förklaringsvärdet för denna teori för svenskt vidkommande är dock begränsat. Av den enkla anledningen att Sveriges finanspolitiska stimulanser under pandemin var måttliga.
En tredje förklaring som ofta framförs är att arbetsmarknaden är het. Även detta rymmer en sanning, framför allt i USA. Men i Sverige är arbetslösheten omkring sju procent. Arbetsmarknaden är förvisso god för många vanliga yrken såsom undersköterskor och elektriker. Men tittar vi på lönestatistiken så finns det ännu inga tecken på något brett ökat lönetryck. Enligt Medlingsinstitutets ökar lönerna med måttliga 2,7 procent.
En fjärde förklaring som framförs som förklaring till inflationen är att företagen har ovanligt enkelt att rulla över prisökningar på oss konsumenter. I USA kallas denna teori för ”greedflation”. För svensk del menar jag att ”ICAflationen” är ett bättre begrepp. Där företag på marknader med dålig konkurrens för närvarande, i skuggan av krig och kris, har enkelt att höja priserna och inte behöver ta ner sina egna vinstmarginaler.
Att detta nu sker kan vi se i från Konjunkturinstitut som visar att näringslivet, inklusive handeln, har en lönsamhet väl över historiskt snitt. Detta samtidigt som svenska hushåll är mer deppiga om sin ekonomi än man har varit på närmare 30 år.
Alla dessa fyra berättelser om inflationens drivkrafter är värda att ta på allvar. Men det finns en annan övergripande förklaring till inflationsbomben som borde vara den stora berättelsen: internationella energi- och livsmedelspriser.
Närmare hälften av inflationen i Sverige härrör från skenande priser på el, bensin och livsmedel.
Min uppfattning är att det är rimligt att Riksbanken steg för steg höjer räntan. Nollräntan var inget normaltillstånd. Men Riksbankens inflytande över globala energi- och livsmedelspriser är noll.
Det som biter på grundproblemet är finanspolitiken. Europa behöver gemensamt utforma klok politik för att lätta bördan.
Men vi i Sverige behöver också agera klokt själva genom att göra allt vi kan för att minska vårt beroende av skenande energipriser. Låt oss exempelvis införa en generös skrotningspremie för bensinslukande bilar, sänka avgifterna i kollektivtrafiken och avskaffa skattesubventioner till amerikanska serverhallar.
Kommer detta räcka? Nej, naturligtvis inte. Men det är mer träffsäkert på inflationens drivkrafter än en höjd riksbanksränta.
