När regeringen Kristersson tillträdde var en sak glasklar: biståndspolitiken skulle förändras. Trots motstånd från biståndsvänner i Kristdemokraterna och Liberalerna skulle Sverige lämna idén om enprocentsmålet bakom sig. Det har nämligen varit det vanligaste upplägget bland svenska regeringar sedan 1970-talet att låta en procent av bruttonationalinkomsten gå till biståndsinsatser.
När en viss politisk modell varit en del av tingens tillstånd tillräckligt länge finns det en tendens att den slutar ifrågasättas, att den ses som något av Gud givet. Så har även varit fallet med den svenska biståndspolitiken. Inte minst på grund av det stora svenska biståndsindustriella komplex som har vuxit fram, där såväl myndigheter som organisationer ingår. De vill givetvis fortsätta att få skattemedel för att bedriva sin verksamhet.
Därför är det inte konstigt att så fort minsta förändring har anats i biståndspolitiken har det framförts högljudda protester i medierna. Kritiken har inte sällan gått ut på att den regering som skär i biståndet är osolidarisk, överger fattiga människor i utvecklingsländer och duckar sitt globala ansvar. Det är kritik som svider, särskilt eftersom det så länge har hört ihop med den svenska självbilden att se sig som ett världssamvete och en humanitär stormakt – oavsett vad olika utvärderingar har visat om svenskt bistånds effektivitet och resultat.
Men det finns en rad skäl för en borgerlig regering att stöpa om svensk biståndspolitik och överge enprocentsmålet. Ett problem med enprocentsmålet var att det ledde till stor oförutsägbarhet i biståndsbudgeten. Vissa år ökade budgeten med flera miljarder kronor, vilket ledde till att myndigheter och organisationer behövde hitta på sätt att försöka bränna så mycket pengar som möjligt. Ett bisarrt problem, och något som varken säkerställde effektivitet eller kvalitet i biståndspolitiken.
I stället har regeringen anammat en annan modell. Nu bestäms hur mycket pengar som kommer att gå till bistånd på förhand, inte utefter variationer i bruttonationalinkomsten. Det betyder inte att Sverige snålar. I år går hela 56 miljarder kronor till bistånd. Om regeringen hade hållit fast vid enprocentsmålet hade det legat på drygt 63 miljarder kronor. Det är alltså en viss nedskärning, men knappast något som motiverar den tuffa kritiken från biståndsorganisationer. Det bör tilläggas att även Socialdemokraterna har accepterat den nya verkligheten, och lämnat enprocentsmålet därhän i sin senaste budget.
Förutom att bestämma på förhand hur stor biståndsbudgeten kommer att vara har regeringen även valt att lägga ihop handels- och biståndsportföljen och alltså gjort Johan Forssell (M) till utrikeshandel- och biståndsminister. Det har givetvis också kritiserats. Kritikerna menar att det är ett tillvägagångssätt som gynnar svenska intressen snarare än mottagarna.
Men handel och fattigdomsbekämpning, som ju är målet snarare än att ge biståndsorganisationernas anställda sysselsättning, går hand i hand. Det är handel som kommer att lyfta länder ur fattigdom på sikt, inte ett outsinligt pengaflöde från länder i väst som allt för ofta hamnar i fickan på en korrumperad elit snarare än att gå till verkligt behövande.
När regeringens nya biståndspolitik kritiseras för att vara snål och osolidarisk kan det vara värt att minnas att svenskt bistånd inte har varit en solskenshistoria tidigare. Exempelvis dömdes mycket av de svenska insatserna i Afghanistan ut i en utvärdering från Expertgruppen för biståndsanalys från 2021. Resultaten var ”svaga” och ”det har funnits en begränsad förståelse för hur Afghanistan fungerar och hur interventioner i praktiken griper in i existerande samhällslogik”, skrev rapportförfattaren.
Även Riksrevisionen har haft synpunkter på biståndspolitiken. I en utvärdering från 2021 påpekade Riksrevisionen att det saknas dokumenterad uppföljning av det svenska stödet till internationella organisationer som FN och Världsbanken. I en rapport från förra året fick biståndsmyndigheten Sida kritik för att deras val av samarbetspartners inte varit tillräckligt väl underbyggda, och att det är svårt att förstå dess prioriteringar. Det finns med andra ord gott om förbättringspotential för svensk biståndspolitik.
Det var tur att Moderaterna lyckades vinna över Kristdemokraterna och Liberalerna i förhandlingarna på Tidö slott.
