Emma Jaenson skriver (5/1) om ärenden som utgör diskriminering enligt diskrimineringslagen. Hon påstår att personer ”väljer” sin könstillhörighet och ”att omgivningen tvingas uppfatta verkligheten på samma sätt”. Hon menar att staten tvingar henne att ljuga. Men vad är egentligen, som hon skriver, ”sant, förnuftigt och objektivt”?
Sedan 15 år tillbaka är könsöverskridande identitet eller uttryck en av de skyddade diskrimineringsgrunderna i lagen. Lika länge har grunden kön omfattat den som avser att ändra eller har ändrat sin könstillhörighet. Riksdagen har alltså beslutat att diskrimineringsskyddet ska gälla för den som identifierar sig med ett annat kön än det som registrerats vid födseln och för personer som varken identifierar sig som man eller kvinna.
Att felköna en person, det vill säga inte respektera en persons könsidentitet, kan uppfattas som kränkande. Kränkningen ska ses i ljuset av det lidande, sk könsdysfori, som många upplever när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön man registrerats som vid födseln.
I sin text hänvisar Jaenson bland annat till ett ärende DO nyligen tagit ställning i. Det handlar om vårdpersonal som har felkönat en patient i journalanteckningar. På webbplatsen 1177.se framgår att personer med könsdysfori rekommenderas att välja det pronomen de är bekväma med och att be andra att använda det. I ärendet hade personen tydliggjort med vilket kön hon identifierade sig och ville bli benämnd. När hon trots detta blev felkönad har DO bedömt att bemötandet inneburit en integritetskränkning, och därmed diskriminering. Det är särskilt allvarligt att detta har skett inom vården, där kunskap ska finnas om konsekvenserna det får att ständigt uppleva ifrågasättandet som felkönandet innebär.
Personer med könsöverskridande identitet eller uttryck har ett skydd enligt lagen. Det är samhällets ansvar att följa den lag som riksdagen har beslutat om.
Adrian Engman, chef för DO:s Rättsenhet