I en krönika i GP hävdar Emma Jaenson att myndigheter förminskar svensk kultur. Jaenson citerar Nordiska museets (som inte är en myndighet) hemsida som exempel på detta. Vi skriver där att blondhetsidealets koppling till Lucia är ett barn av 1900-talet. Formuleringen grundar sig i att vi saknar belägg för en sådan koppling före 1900-talet. Samtidigt talar forskningen för att blondhetsideal bör kopplas samman med det moderna rastänkandet, inte med bondesamhället.
Jaenson återger orden ”medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur”. Uttrycket ”tveksamma grunder” är ingen värdering, utan anger brist i källorna. Man kan heller inte borste från massmedias betydelse för lussandets popularitet. Luciafirandets enorma exponering i massmedia då liksom nu är en utmärkt illustration av högtiders medialisering.
Vår kulturhistoria är verkligen mångfacetterad, ibland motsägelsefull. Vi vet från svensk och internationell forskning att rituella symboler är mångtydiga och ambivalenta. I ritualer, folkligt berättande och i mytologier vimlar av könsöverskridande gestalter: Loke klär sig i brudelin, i 1800-talets Bellmananekdoter klär Bellman sig som hovdam och Lucia kunde ha manlig gestalt. Den sortens normöverskridanden är mer regel än undantag och tillhör än i dag högtidernas livsnerv.
Vi har det kulturella arv som vi har, vare sig vi gillar det eller inte. Klart är att det utanför forskningen finns många mer eller mindre vagt underbyggda uppfattningar om ”vårt kulturarv”. I dag mer än någonsin är vår kulturhistoria föremål för politisering. Som företrädare för en forskningstung institution vill jag understryka vikten av att museer fortsättningsvis använder ett neutralt och forskningsbaserat uttryckssätt. En önskan är att kolumnister trimmar sin läsart så att debatten om kulturarven vinner saklighet.
Jonas Engman, intendent Nordiska museet, fil dr i etnologi.