Mona Sahlin sa i en numera välciterad intervju under 2002 att hon inte visste vad som var svensk kultur: "Vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.
Men nu tycks vissa opinionsbildare mena att förnekande och förminskande av svensk kultur snarast är något påhittat. I en DN-ledare (6/6) skriver Erik Helmerson att exemplen ovan har spridits av "SD-sfären - och dessutom fått spridning av politiker som Ebba Busch."
Tar man dock en titt på våra myndigheter och statliga institutioner framträder en annan bild.
På hemsidan till Nordiska museet, som är ett av våra centralmuseer, kan man om Lucia läsa att “1900-talets föreställning om Lucia som blond är en idealisering som saknar kulturhistorisk grund. Tvärtom visar historien luciadagens många kulturella och historiska bottnar, inte minst ifråga om genus, utseende och själva ritualen som sådan” och att firandet är en “medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur".
Midsommar beskrivs samtidigt som en “laddad och ambivalent” högtid på grund av konsumtionen av alkohol.
På myndigheten Institutet för språk och folkminnen står att läsa att Mors dag under rubriken “Gammalmodigt och kommersiellt?” “[...] har fått kritik för att vara ett kommersiellt jippo. Många tycker också att den är gammaldags i sitt hyllande av traditionella värden".[”] Läser man däremot under den motsvarande arabiska morsfesten “Eid-al om” får man veta att den är “full av kärlek och starka känslor” och att “många uppmärksammar sin mor, och brukar tänka på eller berätta om hur mamma har kämpat för deras skull.”
Nyligen konstaterade även Karin Nilsson, verksamhetschef på Statens centrum för arkitektur och design, att “Våra centralmuseer speglar vad tidigare generationer ansåg viktigt att samla på och bevara. I dag har vi därför stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär.”
Förminskande av svensk kultur lever, och frodas, fortfarande. Svenska traditioner beskrivs ofta som bakåtsträvande eller kontroversiella, samtidigt som högtider från andra kulturer framställs i positiva ordalag.
De senaste årtiondenas förnekande av svensk kultur är dels ett svek mot de som kommit till Sverige. Att ständigt spela ner svenskhet i syfte att få utlänningar att känna sig inkluderade är kontraproduktivt. Hur ska man bli inkluderad i något som knappt finns? Och varför skulle man vilja bli del av något som ofta beskrivs i så negativa ordalag?
Men statliga institutioners kritik mot svenska traditioner är även et svek mot de svenskar som byggt Sverige, och inte minst mot svenskar i dag vars historia och traditioner förvanskas. Hur ska vi få korrekt kunskap om vår historia, om de som ska berätta och bevara den mest av allt vill bortförklara eller spela ned dess betydelse?
I motsats till vad Helmerson på DN:s ledarsida för fram, har politiseringen av kulturarvet snarast pågått så länge att många tycks leva i villfarelsen att Sverige knappt har någon egen kultur och att den vi har är så präglad av kolonialism och och rasism att vi helst ska bortse från den.
