Den 15:e februari skrev Håkan Boström texten S måste göra upp med islamismen där han menade att det inte görs tillräckligt för att stoppa hedersrelaterat våld och islamism. Vidare gör han en lat tolkning av mina tidigare debattartiklar och inlägg på sociala medier där han tillskriver mig åsikter som jag aldrig har gett uttryck för. Man bör tycka att läskunniga ledarskribenter borde kunna göra en ansträngning för att försöka förstå att alla inte delar Boströms nationalistiska hållning i frågor som berör migration, social rättvisa och brottsbekämpning.
Ett återkommande tema i GP:s ledarsida är att producera texter som handlar om den “muslimska faran”. Något som tidigare enbart var exklusivt för extremhögern och counter-jihadistiska miljöer, men som idag har slagit sig ro bland nyliberala och “upplysta” debattörer. Denna konspirationsidé bygger på rasistiska föreställningen om att muslimer som ett kollektiv vill förgöra den svenska demokratin genom att infiltrera det politiska landskapet och begå våldshandlingar mot institutioner. Boströms syn på muslimer ligger med andra ord i linje med hur européer betraktade andra minoriteter i vår historia och till viss mån även idag.
Denna fearmongering med koloniala undertoner samt perversa fixering av mig som person och SUM som organisation är dock inte förvånande. Tidningen har en lång historia där man gång på gång misstänkliggör svenska minoriteter och dess företrädare som “odemokratiska” och “extrema”. Extremiseringen av muslimska organisationer som är verksamma i Sverige bygger alltså inte på att man vill värna om landets säkerhet. Det går alldeles utmärkt att diskutera rättspolitiska sakfrågor utan att ge sken av att varje organiserad muslim är en tickande bomb. Utan det handlar snarare om att man vill exkludera vissa röster från det offentliga samtalet genom att stämpla dem som “extremister”.
Detta är dock inte en ny företeelse utan Boström fantasier är lika billiga och slitna som de falska väskor som säljs på Hötorget. Forskaren Arun Kundnani skriver i The Muslims Are Coming! Islamophobia, Extremism, and the Domestic War on Terror att makten alltid har stämplat legitima röster mot rasism och kolonialism som extremister. Det vill säga att även om rörelser eller organisationer inte använder sig utav våld som medel för att få fram en förändring kunde de ändå betraktas som extremister. Men historien brukar alltid skilja mellan förtryckaren och den förtryckte.
Att folk inte “vågar” kritisera islamism med risk att bli kallade för islamofober som Boström påstår är långt ifrån sanningen. Varje år produceras det hundratals artiklar, reportage, rapporter och motioner som handlar om att bekämpa extremism. Sedan den 11 september 2001 har man skärpt terrorlagstiftningen ett antal gånger, inrättat en myndighet som ska bekämpa våldsbejakande extremism, polis & säkerhetspolis har fått större befogenheter och samtliga kommuner måste inrätta en handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Om Boström anser att dessa insatser är otillräckliga så är det knappast mitt fel.
Ann-Sofie Hermanssons impopularitet bland hennes egna partikamrater handlar inte om att Socialdemokraterna inte vill bekämpa hedersrelaterat förtryck eller islamism. Det är snarare att sossarna i Göteborg med Soffan i täten gjorde det sämsta valet någonsin och att hon anses vara en allmänt inkompetent ledare. Det är inga konstigheter då att det finns en majoritet som kräver hennes avgång.
Rashid Musa
Ordförande för Sveriges unga muslimer
Håkan Boström svarar
Rashid Musa påstår att jag gör en lat och felaktig tolkning av hans uttalanden. Men han verkar inte ha ansträngt sig särskilt mycket för att skriva denna replik, som istället är fylld med svepande anklagelser. Men i repliken bekräftar han ju just det jag skriver. Musa avfärdar åter kritiken mot islamister som kritik av alla muslimer. Han gör just den medvetna hopblandning som jag påtalar.
Musas argument som jag hänvisar till i ursprungstexten kan läsas här. Hans uttalanden på Facebook som jag hänvisar till bifogas som skärmdump nedan.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har nu åter överklagat domstolsbeslutet att Sveriges Unga Muslimer ska få statsbidrag (22/2). Myndigheten har vid flera tillfällen bedömt att SUM inte uppfyller kravet på att ”respektera demokratins idéer”. Bortom den rent juridiska bedömningen är det ytterst en tolkningsfråga som är öppen för diskussion.
För den som undrar vad Rashid Musa står för kan en ledtråd vara att han återkommande framhåller Malcolm X (1925–1965) som en förebild, en av ledarna för ”Nation of Islam” och känd som förespråkare för ”svart nationalism”, det är inte någon inkluderande nationalism utan tvärt om en idé som bygger på uppdelning av människor och rättighetskamp baserad på separatism (förenklat en idé om etnisk klasskamp), motsatsen till medborgarrättskämpen Martin Luther Kings visioner.
Musas visioner går på tvärs med liberal ideologi. För Socialdemokratin, som var ämnet för min ledarartikel, är och kommer det vara avgörande om man anammar Musas konfliktperspektiv (med allt vad det innebär av motreaktioner) eller tvärtom går på den universalistiska, liberala linjen. Jag tror inte att Musa behöver ha några onda intentioner, tvärtom. Men hans identitetspolitiska idéer riskerar väldigt lätt att underblåsa konflikter i ett land med växande minoriteter och en helt annan historia och samhällsstruktur än USA.
Musas separatistiska ideologi försvårar också samhällets arbete med att befrämja universella rättigheter inom minoritetsgrupper (vilket kampen mot hedersförtryck är ett exempel på) eftersom det lätt kan utmålas som ”islamofobi” eller rasism från majoritetssamhällets sida. Mer konservativa krafter kan lätt utnyttja denna retorik. Musa leker kort sagt med en eld som han i slutänden kanske inte kan kontrollera.
