När man susar nedför E6:an på väg söderut så passerar man huset. Vackert tegel och stiliga proportioner. Alldeles uppenbart från en annan tid då motorvägar inte plöjde rakt igenom innerstaden som öppna sår.
Den mer än hundra år gamla Gårdaskolan ligger idag helt fel. Det är alldeles tydligt. Men det gäller ju egentligen hela Gårda. Eller den stump längs med Fabriksgatan som vi har lyckan att få behålla in i vår tid.
Men nu är Gårdaskolan i farozonen. Fastighetskontoret har ansökt om att få riva byggnaden. Den passar inte in i detaljplanen. Samma orsak anfördes då bostadshusen på Fabriksgatan skulle rivas.
Kan vi inte låta den här resten överleva? Renovera och rusta upp så husen inte förfaller helt. Det går ju. Enträget tjat, opinionsbildande och engagemang från boende och en del politiker har ju faktiskt kunnat rädda några rester av Gårda.
Att huset ligger fel i detaljplanen är inget skäl för rivning. Det är själva kärnan i de så ofta upprepade värdeorden "levande blandstad" att hus ligger lite huller om buller och inte passar in symmetriskt i olika tidsperioders uppdelning av stadens ytor. Det tyder på att här har det byggts lager på lager. Olika epoker ska tillåtas samexistera, inte saneras sönder om man menar allvar med den där blandstaden.
Sedan har vi det här med lönsamhet. Eller bristen därpå. Fastighetskontoret inskärper att byggnaden inte täcker sina kostnader. Även om hyrorna skulle fördubblas.
Så är det. Vissa kulturhistoriskt bevarandevärda byggnader kommer inte kunna bära sina kostnader. Vissa fastigheter bör staden ha i sin ägo just för att kunna bevara dem för eftervärlden och hyra ut till en låg kostnad. Ateljéer, förenings- och klubblokaler, musikföreningar och andra finansiellt svaga organisationer bör hållas under armarna för att främja ett blandat och vitalt kulturliv i Göteborg.
Sedan finns fastigheter, givetvis även med ett kulturhistoriskt värde, som skulle kunna säljas - med förbehållet att de ska bevaras för framtiden - för att ta in pigga utvecklare och investerare. Det finns förstås inkomster att göra kring centralt belägna byggnader som utstrålar både skönhet och historia.
Göteborgs stad har en tråkig vana av att låta byggnader i stadens ägo förbli oanvända och oälskade. Så förfaller de till den grad att rivning nästan blir nödvändigt. Förlorare är göteborgarna som under långa perioder inte kan bruka husen. Ta exempelvis Dicksonska palatset som ligger mitt i stan. Övergivet och oanvänt.
En mer närvarande förvaltare hade tydligt kunnat dela upp det här beståndet i dess två kategorier: Det som ska stanna i stadens ägo, som Gårdaskolan, för att bevaras och nyttjas av exempelvis föreningar, och sådant som bör säljas för att öka användningen och släppa in nya aktörer i staden.
Att Gårdaskolan rivs får helt enkelt inte hända. Alla kanslisvenska termer om att husen ligger fel i detaljplan till trots. Något borde ju Göteborgs stad lärt sig efter decennier av huvudlöst rivande.
