Det är bortglömt nu, men för 20 år sedan var det den stora grejen: Etanol, alltså sprit. Det tillverkas vanligen av spannmål och tidigare ansågs det vara lösningen för att klimatanpassa fordonsflottan. Etanol har nämligen betydligt lägre utsläpp av växthusgaser än vanlig bensin. Kraftiga skattelättnader infördes och alla var överens om att etanolbilen var här för att stanna.
Men i dag är det ingen som ser etanol som räddningen för person- och yrkestrafik. Etanol visade sig ha en rad nackdelar, både av teknisk natur och ur ett klimatperspektiv. Kritiker menade att klimatnyttan avtog när regnskog skövlades för att ge plats åt odlingar för att framställa etanolbränsle.
Det kan vara värt att ha etanol-floppen i minnet. Inte minst nu, när staten pumpar miljon efter miljon i ett nytt storskaligt klimatprojekt: fossilfritt stål. Hybrit-projektet, som drivs av statliga Vattenfall och LKAB samt det till viss del statligt ägda stålbolaget SSAB, har som syfte att tillverka stål ur järnmalm utan att använda kol. I stället ska stålet framställas med hjälp av vätgas.
I sig är ambitionen fantastisk. Industrin står för en tredjedel av alla utsläpp i Sverige, och stålindustrin är värst. Om det går att göra stål fossilfritt är det en enorm vinst för klimatet. Och för svensk export, eftersom tekniken antagligen kommer att efterfrågas stort i andra delar av världen.
Men kommer det att fungera? Uppslutningen bakom Hybrit har varit enorm från politiskt håll, både nationellt och från EU:s sida, som gladeligen pumpar in miljardbelopp av skattebetalarnas pengar i projektet. Nu hörs dock fler varningar. På SvD:s debattsida (7/2) skriver kärnfysikern Jan Blomgren tillsammans med ekonomerna Magnus Henrekson och Christian Sandström att den hajpade retoriken kring Hybrit skymmer en rad viktiga frågor om projektet verkligen är genomförbart.
Den kanske främsta är var all el ska komma ifrån. Att tillverka fossilfritt stål genom vätgas kräver enorma mängder el, inte minst för att framställningen av vätgas är ganska ineffektiv ur energisynpunkt. Det blir mycket spill.
Hybrit väntas sluka runt 60 terawattimmar el. Det är mer än en tredjedel av vad hela Sverige totalt förbrukar per år, och i dagsläget är det ingen som har svar på hur det ska gå till. Att bygga ut vindkraft kommer inte att räcka, och att bygga kärnkraft kommer att ta tid. Att dämma upp fler älvar går inte. Dessutom kommer övriga samhällets elbehov att öka i takt med att bensin- och dieselbilar byts mot elbilar.
En annan farhåga är om det fossilfria stålet är kommersiellt gångbart. Det finns alltid en risk att någon annan hinner före. Om det visar sig att ingenjörer i Kina eller USA kommer på en bättre och billigare metod att framställa stål med minimal klimatpåverkan riskerar hela Hybrit-projektet att vara bortkastade miljarder.
Men tänk om det verkligen skulle gå i hamn? De som försvarar projektet brukar lyfta fram det faktum att man måste våga satsa för att vinna, och att klimatomställningen kräver att vi vågar ta risker.
Det är sant. Frågan är dock inte om politiker ska möjliggöra den gröna omställningen, utan hur. Att pumpa in miljard efter miljard i ett eller ett fåtal projekt är inte rätt väg att gå eftersom det är osäkert om vi får valuta för pengarna.
Dessutom riskerar skattefinansierade projekt att sätta marknaden ur spel. Det blir ett fångarnas dilemma – om ett land understödjer industrin med stora summor, måste andra länder också göra det för att inte tappa fart i konkurrensen. Exempelvis har USA:s president Joe Biden beslutat att satsa mångmiljardbelopp på grön teknologi, något som EU nu planerar att svara på genom egna subventioner. Det kanske fungerar ett tag – tills det kommer en Donald Trump och stoppar alltsammans, och bubblan spricker. Därtill finns alltid risken att man missar den teknologi som ur klimatsynpunkt visar sig vara bäst.
Det finns alltså skäl att vara försiktig med att rikta stora summor av statligt stöd till enskilda företag eller projekt med hög risk. I stället bör politiken sätta ramarna: straffbeskatta utsläpp och underlätta den gröna omställningen genom att se till att infrastrukturen, som fossilfri elproduktion och stabila elnät, finns på plats. Bara så kan den gröna omställningen i industrin bli långsiktigt hållbar.
LÄS MER: Gröna investeringar gör politiker till spelmissbrukare
