En gång i tiden var det en samling entusiastiska Göteborgspolitiker som tänkte att staden skulle bli världsledande i den gröna energiomställningen. Därför byggdes Gobi Gas-anläggningen på Hisingen av kommunägda elbolaget Göteborg Energi.
Sedan 2018 står Gobi Gas oanvänd, ett monument över vad som händer när politiker tror att de kan förutspå framtidens elmarknader. Göteborgspolitikerna spekulerade på att biogaspriset skulle vara högt. När det visade sig vara en felaktig bedömning upphörde anläggningen att vara användbar.
Ändå försvarades projektet in i det sista. Det lät ju så bra. Vissa av de iblandade politikerna kanske inte ens i dag anser det hela vara något misstag; vad är väl några miljarder kronor när man ska rädda världen?
Göteborgs stads politiker var inte ensamma om sin naivitet. I Örnsköldsvik gjordes miljonsatsningar på etanoltillverkningen i bolaget Sekab som man hoppades skulle möta en törstande marknad med höga energipriser. Men i likhet med biogaspriset kraschade etanolpriserna. Det fanns ingen ekonomi i affären.
Miljöteknik och marknader är komplicerade fenomen. Vad som låter rimligt i mötesrummet ska sedan konfronteras med en knepig och snabbrörlig marknad. Tekniker som minskar utsläppen måste också vara energieffektiva och billiga för att gå runt. Det är lättare sagt än gjort.
Därför faller de flesta satsningar av det här slaget. Det är så det fungerar på en hård energimarknad. Frågan som fler svenska politiker borde besvara är om åtskilliga miljarder av gemensamma medel ska behöva gå åt i den processen. Kan det finnas andra sorters investeringar som ger en mer förutsägbar avkastning för medborgarna?
Men minnet är kort. Och satsningar i Gobi Gas och Sekabs anda fortsätter tyvärr utan avbrott i Sverige. Med villigt stöd från Europeiska unionen dessutom. Säg bara det magiska ordet ”klimatomställning” och den offentliga skattkistan öppnar sig.
I Norrland pratas det just nu mycket om vätgasbaserad stålproduktion. Eller ”grönt stål” som det blivit känt som. Stålproduktionen är vanligtvis mycket utsläppsintensiv. Därför funderar man på hur ett alternativ skulle se ut. Svaret tror sig det halvt offentligägda bolaget Hybrit sitta inne på. Bolaget beräknar att grön stålproduktion skulle minska Sveriges koldioxidutsläpp med tio procent.
Det låter förstås fullkomligt magiskt och kan få vem som helst att bli hoppfull. Men så finns också detaljen att det är en rätt energikrävande verksamhet. Hybrit beräknas tillsammans med den nystartade konkurrenten HS Green Steel konsumera omkring 67-72 TWh. Sveriges samlade energiproduktion 2021 uppgick till 166 TWh. Så det är en del.
Forskarna Magnus Henrekson och Christian Sandström har riktat hård kritik mot villigheten att ösa ned offentliga medel i Hybrit. De menar att tekniken varken är grön eller någon besparing.
Alternativet, menar Henrekson och Sandström, är inte att offentligheten – i detta fall EU eller svenska staten – avstår från att understödja miljöteknik. Tvärtom. Staten kan sätta spelreglerna genom lagstiftning. Ämnen kan förbjudas och utsläpp beskattas.
På så sätt tvingas marknaden skapa produkter och tjänster som möter kraven. Staten väljer de övergripande förutsättningarna för vad som behövs – exempelvis minskade utsläpp – men lämnar själva utförandet till marknadens aktörer.
LÄS MER: Så slumpade kommunen bort två miljarder
Det är något annat än när politiker och deras bolag på förhand väljer ut en teknik som bättre än alternativen. Då binder man enorma mängder offentligt kapital i en teknikform. Det är riskabelt och leder mycket sällan till några vinster, varken ekonomiska eller samhälleliga.
Trots att det handlar om rent slöseri med gemensamma tillgångar är svenskarna ofta väldigt milda med sin dom mot ansvariga politiker. Det är därför Gobi Gas-fadäser återkommer år efter år. Politikerna hoppas, likt en spelmissbrukare, att storvinsten nog måste komma till slut.
