Coronapandemin har satt ljuset på den vetenskapliga expertkunskapens roll i politiskt beslutsfattande. Idag finns stora förväntningar och krav på att beslut av tjänstemän och politiker ska vara evidensbaserade, det vill säga grundade i vetenskap och beprövad erfarenhet.
I praktiken verkar dock sådan evidensbasering alltför ofta handla om att lyfta fram de vetenskapliga rön och slutsatser som råkar stödja den linje eller det argument just man själv förespråkar. Ibland ligger säkert en cynisk ambition bakom: Vetenskapens aura av allmängiltighet, neutralitet, och objektivitet kan användas för att göra ideologiskt eller praktiskt motiverade ståndpunkter närmast oantastliga.
Men den strategin funkar inte alltid. Ibland gör oenigheten inom vetenskapen, och de synbart motstridiga beskeden från expertisen på ett område, att man som beslutsfattare måste välja själv vilken ”sanning” man vill tro på. Då spelar fenomenet bekräftelsebias in: Det tycks vara så att vi människor har en grundläggande psykologisk instinkt att skilja ut, och tro på, de fakta som stärker våra redan etablerade uppfattningar.
Men är då inte vetenskapen allmängiltig, neutral, och objektiv? Knappast.
Inom vetenskapssociologin studeras den vetenskapliga praktiken; hur man rent praktiskt bedriver vetenskap, skillnader och likheter mellan olika ämnesområden, och hur forskningen är organiserad. Vetenskapen studeras helt enkelt på samma sätt som sociologin studerar andra sociala fenomen.
Man utgår i dessa studier från att makt, normer, idéer och institutioner spelar en viktig roll för vilka vetenskapliga resultat som slår igenom, så som de gör i alla andra sammanhang. Det är kanske enklast att förstå detta perspektivs betydelse när man har samhällsvetenskaperna eller praktiskt orienterade vetenskaper som läkarvetenskapen som studieobjekt. Men perspektivet kan anläggas på alla vetenskaper.
Den funktionalistiska eller klassiska vetenskapssociologin utgår från att vetenskapen är en egen samhällssfär, skild från andra sfärer som politik, ekonomi, religion, konst, och så vidare (se GP ledare 26/11). Vetenskapssfären har en egen uppsättning normer för hur forskning bör bedrivas och kommuniceras, samt hur resultat bör tas emot, granskas, och införlivas i den gemensamma kunskapsbasen.
För de olika samhällssfärerna skiljer sig åt i hur de är organiserade och hur man agerar inom dem. I marknadsekonomin satsar entreprenörer kapital och arbete med materiell vinning som mål, till gagn för konsumenter som njuter frukterna av andras kreativitet och risktagande. Det kontinuerliga matchandet av utbud och efterfrågan regleras av prismekanismen.
Inom staten fördelas och utövas makt istället på basis av majoritetsval och regelstyrd myndighetsutövning (byråkrati). Allmän rösträtt och andra grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheter ger staten dess legitimitet.
Inom vetenskapen slutligen produceras kunskap som är till användning för samhällets olika delar. Detta sker genom att resultat och teser läggs fram och får sin giltighet testad, genom ett förfarande som sociologen Robert Merton benämnt organiserad skepticism – det vill säga kritik som följer vissa regler.
Alla forskare kan ha idéer, genomföra mätningar och experiment, och hävda resultat och slutsatser utifrån dessa. Men det enda sättet att sortera ut de bra idéerna, resultaten, och slutsatserna från de dåliga är genom ömsesidig granskning. Vetenskapen är på så vis kollektiv till sin kärna. Granskningen sker rutinmässigt, varje dag, mellan kollegor, liksom i betydligt mer strukturerade processer då manuskript ska publiceras, forskningsanslag fördelas och tjänster tillsättas. Ibland kallas det sakkunniggranskning.
Filosofen Karl Popper beskrev den vetenskapliga processen så, att granskarna söker falsifiera resultat och teser (det vill säga bevisa att de är fel samt att det hade varit teoretiskt möjligt att vederlägga resultatet). Om falsifieringsförsöken misslyckas, så anses tesen hålla tills vidare, och så får resultaten tillfällig giltighet.
Det betyder att vetenskaplig kunskap utgör ett föränderligt samförstånd: det kan när som helst ändras, på basis av nya upptäckter och falsifieringsförsök. Vetenskapen utgör ett samförstånd eftersom det inte finns någon absolut måttstock för att skilja sanning från osanning. Granskningarna utgår istället från rimlighet och noggrannhet i metod, teori, genomförande, och slutsatser.
Så fungerar det i varje fall i teorin. I praktiken är inte sällan den vetenskapliga processen befläckad av revirstrider och det ofrånkomliga faktum att vetenskapens kvinnor och män också är människor, och därmed har liknande brister som andra människor, inklusive starka ideologiska övertygelser, och bekräftelsebias. Därför är också användbarheten i vetenskapliga resultat viktig för att avgöra vem som har rätt: Om ett vaccin fungerar, och biverkningarna är små, kan vetenskapen lämna revirstriderna bakom sig, och gå vidare till nya projekt.
Att vetenskapliga resultat ”bara” är samförstånd, och inte sanning i en absolut bemärkelse, kan kanske framstå som ett filosofiskt problem, men får också praktiska konsekvenser: Vetenskapens processer för att producera kunskap och för att etablera föränderligt samförstånd är ganska tröga. Gott så. Eftertanke och noggrannhet är lämpligt i dessa sammanhang, och vanligtvis finns tid. Men när läget är akut och exempelvis en pandemi härjar, och snabba beslut måste fattas, då hänger vetenskapen sällan med.
I vanliga fall, då diskussioner förs inom vetenskapen – om nyttan av munskydd, om tröskelvärdet för flockimmunitet, om ett specifikt virus är luftburet eller ej, och så vidare – rör sig diskussionerna tids nog mot samförstånd, ett föränderligt samförstånd, och vi som är mottagare och användare ser bara ett fungerande resultat.
Men när den vetenskapliga diskussionen förs i realtid – med insyn från politiker, journalister, debattörer, och allmänhet – rycks istället ofärdiga studier och partiella resultat ur händerna på forskare som egentligen skulle behöva arbeta en stund till, och diskutera metod, teori och resultat inom vetenskapssamhället.
Forskningens kärna handlar i hög grad om hur man kommer fram till något, snarare än vad man kommer fram till. Argumentation utifrån teorival och metodval står i centrum, vilket är motsatsen till tvärsäkra påståenden om hur det ligger till. En bättre förståelse för vetenskapens samhällsroll och inre funktionssätt skulle troligen ge mera realistiska förväntningar på vad ”evidensbasering” kan åstadkomma för politiska och administrativa beslut – och tydligare krav på makthavare att ta ansvar för sina beslut själva.
