Sociologins urfader Max Weber (1864-1920) är mest känd för sin beskrivning av samhällets ”avförtrollning”. I takt med att världen blir mer modern ersätts traditioner och vanor med ett instrumentellt förnuftsbaserade sätt att organisera näringsliv och politik. Bland hans bidrag märks också noggranna studier av de byråkratiska styrformer som kännetecknar både företag och en välutvecklad statsapparat. Det är insikter som är användbara in i våra dagar.
Weber var dock inte övertygad om byråkratins och rationalitetens förträfflighet, utan tvärtom stundtals ängslig inför vad de kunde innebära för samhället och för människan. Riskerar viktiga värden att gå förlorade? I en av hans mest snillrika essäer delar han in samhället i ett antal värdesfärer, som var och en har sin egen inre lagbundna autonomi: politik/statsapparat, ekonomi, vetenskap, religion, och så vidare.
Värdesfärerna står i oförenlig konflikt med varandra på grund av sina skilda sätt att fungera, men kompletterar samtidigt varandra och bidrar när de samverkar till samhället som helhet.
Weber förutspådde att 1900-talet skulle komma att domineras av framförallt två sfärer: statsbyråkratin och marknadsekonomin, och han fick i allt väsentligt rätt. Den ojämförliga sociala och materiella utvecklingen under de senaste hundra åren är resultatet av en gradvis expansion av offentlig sektor och marknadsekonomi, som i partnerskap har möjliggjort ett rationellt utnyttjande av kapitalismens krafter, utökat de demokratiska fri- och rättigheterna, markant höjt levnadsstandarden och samtidigt främjat ökad jämlikhet.
Men den här utvecklingen är naturligtvis inte utan risker, vilket senare tänkare i likhet med Weber påpekat. Den tyske sociologen Jürgen Habermas tolkade Weber så, att vissa värdesfärer kunde komma att dominera andra på både gynnsamma och skadliga sätt. Inte minst finns en tendens att statsbyråkratins och marknadens inflytande över andra livsområden leder till att vi får ett ”genomförvaltat” samhälle". I ett sådant samhälle riskerar både individer och gemenskaper att tappa bort meningen med det de håller på med, då allt reduceras till instrumentella handlingar.
Nedmonteringen av civilsamhället och andra medmänskliga gemenskaper till förmån för offentligt organiserad service, stärker ett likvärdigt medborgarskap. Men riskerar å andra sidan att leda till en känsla av meningslöshet och tomhet när byråkratin tar över besluten.
En som i Webers anda och med svensk utgångspunkt analyserat samhällets värdesfärer och pekat på de skadliga effekterna av statens och marknadens undanträngning av civilsamhället är sociologen Hans L Zetterberg (1927-2014).
Efter ett årtionde som professor vid Columbiauniversitetet i New York flyttade han på 1960-talet hem till Sverige och blev i tur och ordning chef för Sifo, chefredaktör för Svenska Dagbladet, och medlem i den grupp som författade Moderaternas idéprogram 1990. Så småningom återupptog Zetterberg det akademiska skrivandet och genomförde mot slutet av sitt liv en ambitiös sociologisk analys av vad han kallade ”det mångsidiga samhället”.
Zetterberg beskrev hur sex olika värdesfärer producerar och förvaltar olika ”kardinalvärden” i samhället: staten skapar och upprätthåller ordning, näringslivet välstånd, vetenskapen kunskap, konsten skönhet, religionen helighet, och etiken dygd.
Balansen mellan värdena, och därmed mellan sfärerna, är enligt Zetterberg avgörande för ett gott samhälle. Betraktelsen bygger vidare både på Webers och Habermas tidigare arbeten, och understryker behovet av att hålla isär sfärerna: marknadens logik är effektiv för att producera och fördela välstånd, men bör inte råda på politikens eller vetenskapens områden. Majoritetsval och opartisk regelstyrning (byråkrati) är ändamålsenligt inom staten men passar illa för etik och konst. Och så vidare.
Centralt för samtliga dessa tänkare är alltså att värdesfärer kan utöva destruktivt inflytande över varandra, och särskilt påtagligt idag är att statskonstens och marknadsekonomins logiker på olika sätt får genomslag i andra verksamheter, som egentligen är eller bör vara annorlunda organiserade för att kunna göra sina angelägna bidrag till samhället som helhet.
Ett aktuellt exempel är statens och marknadens inflytande över universiteten, och hoten mot den fria forskningen. En alltför stark myndighetsstyrning av universiteten kan få destruktiva konsekvenser för forskning och utbildning, för att inte tala om de av näringslivet inspirerade styr- och utvärderingssystemen. Omvänt kan ett alltför ensidigt hävdande av vetenskapens primat inom politik och näringsliv, exempelvis i namn av "evidensbasering", befria politiker och andra beslutsfattare från det ansvar för beslut och färdriktning som de är valda och tillsatta att hantera.
När en värdelogik tillåts att ta plats på ett område där den inte hör hemma uppstår olika problem i form av dysfunktionalitet. Så länge de hålls isär kan de olika sfärerna dock komplettera varandra på ett sätt som gynnar helheten.
Det pågående arbetet med att ta fram ett vaccin mot Covid-19 visar hur sfärerna samverkar positivt när de följer sin egen logik: Decennier av virologisk forskning ligger bakom arbetet, och de mest lovande vaccinkandidaterna kommer från akademiska forskningsmiljöer (vetenskapen).
Vidareutveckling, testning och inte minst produktion är dock något som enbart de stora läkemedelsföretagen har kapacitet att genomföra (marknaden). Upphandlingen av vaccinen, och deras slutliga distribution och användning, faller naturligt på statens konto. Att samarbetet ser ut precis som det gör, med dessa tre aktörer i ledande roller, beror på deras respektive unika funktionssätt.
För att de olika sfärena ska kunna bidra med sin unika kompetens är det dock viktigt att sfärernas särskilda värden och organisatoriska logiker värnas och inte blandas samman från början. Det är genom skillnaderna, pluralismen, de kan bidra till en bättre helhetslösning.
