Regeringens stora bakslag under den korta tid som den suttit vid makten är elprisstödet. Före valet utlovade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att ett stöd till hushåll och företag skulle vara på plats före jul. I stället kommer utbetalningarna i februari. Energiminister Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M) har fått hård kritik för detta, inte minst från den socialdemokratiska oppositionen.
Det är inte snyggt att inte hålla vad man lovar. Många hushåll och företag har det riktigt tufft med elräkningar som mer än dubblerats sedan i fjol.
Men man kan inte bara skylla på Kristersson och Busch. Anledningen till att regeringen var tvungen att göra om förslaget är att den ursprungliga versionen om ett högkostnadsskydd stred mot EU-regler om statsstöd. I stället fick regeringen vackert gå tillbaka till ritbordet och skissa fram en ny modell, som är en form av återbäring baserad på tidigare elförbrukning. Pengarna kommer från de flaskhalsavgifter som Svenska kraftnät tar ut.
Elkonsumenternas frustration är förståelig. Men det hade troligen inte blivit annorlunda om Socialdemokraterna styrde. Under valrörelsen tävlade partierna i att bjuda över varandra för att hjälpa elkunderna. Den förra regeringens planerade högkostnadsskydd, som den dåvarande energiministern Khashayar Farmanbar (S) presenterade under sensommaren, fick kritik av experter just för att det troligen inte skulle godkännas av EU-kommissionen. Svaret blev då lite mumlande i stil med att ”vi tittar på det och det löser sig nog” (SvD 19/8 2022).
Det finns ett spöke i den svenska energidebatten: EU. Trots att det är EU-regler som ställer till det handlar kritiken om att regeringen är snål och har svikit sina vallöften. Men brottet är inte att regeringen anpassar sig efter EU, utan att hela det offentliga Sverige mer eller mindre låtsas om att Sverige ensamt kan fatta beslut om frågor som åsidosätter den ”fria marknadens” mekanismer – när dessa regleras på EU-nivå.
Samma problem finns i debatten om de höga bensin- och dieselpriserna. Regeringen gick till val på att sänka den så kallade reduktionsplikten – kravet att blanda i biodrivmedel för att minska utsläppen – till EU:s miniminivå. Men på grund av nya EU-regler kring utsläppsrätter för vägtransporter kan drivmedelspriserna bli ännu högre med en lägre andel biodrivmedel (DN 27/12).
Den svenska regeringen har alltså inte den fulla makten att besluta om sänka priser på drivmedel, eller vilka som ska kompenseras för kostnadsökningarna. Ändå låter det i debatten som att Sverige inte alls var med i EU, eller som om EU var samma organisation som den var för 20 år sedan.
Som debatten förs nu är det lätt att få intrycket att den politiker man röstar på har mandat att utföra allt det han eller hon säger sig vilja göra. Det blir inte heller uppenbart för väljarna hur mycket av beslutsfattandet som faktiskt flyttats till EU-nivå. På så vis får medborgarna en skev bild av vem som egentligen fattar de beslut som påverkar ens el- och bensinkostnader.
Kanske har svenska politiker inte själva koll på vilka befogenheter som unionen har i dag. Kanske lever de i villfarelsen att de EU-direktiv, som de själva ger tummen upp åt när EU skickar ut dem på remiss till medlemsländerna, inte kommer att gälla på riktigt. Oavsett vad är frånvaron av EU i den svenska debatten ett demokratiproblem.
LÄS MER: Den europeiska unionen gräver sin egen grav
LÄS MER: Så förstördes svenskarnas nattsömn av miljöpartistisk politik
