Efter att Nyamko Sabuni avgick i fredags har kommentarerna varit hårda. Hon var en usel ledare som misslyckades med att ena partiet, skrev exempelvis Aftonbladets politikreporter Lena Mellin.
När en partiledare som inte suttit särskilt länge vid makten avgår är domen ofta hård. Personen var inte lämplig, saknade förmåga att få till kompromisser eller var en dålig kommunikatör. Att han eller hon valdes var ett misstag.
Så låter det ofta när politiker med en kortare karriär i toppen ska recenseras. Nyamko Sabuni är en av dem. Den tidigare M-ledaren Anna Kinberg Batra är en annan och, om man blickar ut internationellt, var den förra brittiska premiärministern Theresa May även hon ett exempel på politiker som fått en liknande dom efter att ha tvingats bort från sin position efter bara några år.
Alla de nyss nämnda politikerna har dragits med dåliga opinionssiffror och har därför tvingats avgå i förtid. Men det finns något orättvist i hur det politiska etablissemanget behandlar makthavare som Sabuni och Kinberg Batra. Eller Theresa May, ett övertydligt exempel på någon som fick en nästintill omöjlig uppgift: Att förhandla ett Brexitavtal.
LÄS MER: Det såg illa ut L, och nu är det ännu värre
Det dessa politiker tvingades göra var att manövrera sina partier i en övergångsperiod där det i praktiken var omöjligt att göra alla sidor nöjda. När de misslyckats fick de kritik för att de inte klarade av att ena sitt parti eller, i Mays fall, sitt parlament å ena sidan och EU å den andra.
I Sabunis fall handlade det om att lämna januariavtalet – som ena halvan av partiet gillade – för att i stället stötta en M-ledd regering – som den andra halvan av partiet föredrog. Hon misslyckades.
Anna Kinberg Batra genomgick en liknande process. Efter valet 2014 ingick de borgerliga partierna och S-MP-regeringen Decemberöverenskommelsen. Syftet var att kringgå mandatfördelningen i riksdagen och inte ge SD inflytande över politiken. Uppgörelsen fick hård kritik, inte minst inom högerfalangen i Moderaterna.
När Anna Kinberg Batra efter att överenskommelsen fallit öppnade upp för att söka stöd med SD-mandat i riksdagen kom nästa smäll. Nu kom kritiken i stället från Reinfeldt-falangen som såg henne som en svikare som inte stod upp mot SD. I kombination med kritik som handlade om att hon var för ”stel” fick hon avgå 2017.
Som man säger på engelska: ”Damned if you do, damned if you don’t”. Hur man än gör blir det fel.
Men det dessa kortvariga politiska ledare ofta satts att göra är betydligt svårare än "normalt" politiskt ledarskap – det vill säga att omforma sitt partis politiska kurs. När Johan Pehrson nu tillträder som L-ledare är det värsta grovjobbet avklarat. Det är nog färre både i partiet och utanför som kommer att kritisera honom för att ha lämnat S-samarbetet. Det beslutet betraktas som Sabunis svek eller verk.
Ulf Kristersson har fått en del kritik för att han samarbetat med SD, men det har inte alls varit av samma magnitud som vad Kinberg Batra fick utstå. Hon inledde omsvängningen och fick ta den hårda smällen.
Och Boris Johnson, Mays efterträdare, lyckades förvisso driva igenom ett Brexitavtal med EU. Men förarbetet var till stor del redan avklarat.
Den politiker som misslyckas med sitt uppdrag och saknar förtroende bör avgå. Men nog är det lite orättvist att komma ihåg de politiker som antagit det mycket svåra uppdraget att försöka medla fram en linje när två sidor drar åt olika håll, som misslyckade. När det i mångt och mycket var de som krattade manegen åt efterträdaren.
