Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni avgår med omedelbar verkan. Det meddelade hon på en pressträff på fredagen. Hennes förklaring är att diskussionerna om henne som person gör att partiet hamnar i skymundan. Johan Pehrson, som tidigare varit vice partiordförande, tar nu över.
Sabuni lämnade presskonferensen utan att svara på några frågor.
Så länge det inte finns någon annan, ännu inte känd, orsak av privat natur är valet att avgå nu – med bara fem månader kvar till valet – obegripligt.
Partiet har förvisso länge haft katastrofsiffror i opinionen. L har haft svårt att profilera sig, både före och efter att man bröt Januariavtalet. Interna stridigheter har pågått inför öppen ridå. Sabunis motståndare har gång på gång valt att gå emot partiledaren i viktiga frågor, vilket har bidragit till att sänka partiets förtroende. Den interna oppositionen har gjort det omöjligt för utomstående att förstå vilket parti man eventuellt lägger sin röst på.
Ett partiledarbyte löser inte sådana problem i en handvändning. Snarare blir det i väljarnas ögon ytterligare ett tecken på att partiet inte har någon kontroll. L framstår än mer som ett parti som inte kan bestämma sig om någonting: varken om vilken politik de ska föra, vilka partier de ska samarbeta med och nu inte heller ens om vem som ska leda partiet under en valrörelse.
För vad blir bättre av Sabunis avgång? Ingenting. Att vice partiledare Johan Pehrson tar över leder knappast till någon annorlunda inriktning. Han står politiskt nära Sabuni. Det hade dessutom varit galenskap att byta profil och kanske gå tillbaka till samarbetet med Socialdemokraterna.
Att skylla allt på partiledaren när det går dåligt är ett vanligt misstag. Visst kan opinionssiffrorna öka tillfälligt med ett nytt ansikte, förutsatt att personen gör bra ifrån sig den första tiden. Men utan ett stadigt fundament i form av ett välfungerande parti – bra politik som har en tydlig väljarbas, en känsla av att partiet är enat och förvaltar sina väljares röster samt att det hittar en balans mellan den egna politiken och kompromisser med andra – kan inte den mest karismatiska ledaren skapa långsiktigt stabila opinionssiffror.
LÄS MER: Vem vågar rösta på Liberalerna?
Liberalerna är inte ett välfungerande parti. Tvärtom. Det är kanske riksdagens minst fungerande parti, där interna röster som göteborgska Helene Odenjung och Anna Starbrink i Stockholm hela tiden hållit partiledaren tillbaka och inte accepterat majoritetsbeslut, som att hoppa av januarisamarbetet.
Där andra partier håller sådana diskussioner internt har Sabunis motståndare tagit varje tillfälle att propagera för sin egen linje. Stundvis har det för en del inom partiet framstått som att den främsta politiska motståndaren varit partiledaren, inte andra partier.
Sabunis avgång bekräftar att Liberalerna befinner sig i en så djup kris att det är tveksamt om de kommer att klara riksdagsspärren i september. Det såg inte bra ut tidigare, och det ser ännu värre ut nu.
LÄS MER: Våga pröva er fram, Liberalerna
