I svensk samhällsdebatt utmålas Polen ofta som Sveriges motpol, eller som ett varnande exempel. Ett område som tilldragit sig negativa kommentarer är polsk historiepolitik. På sistone har texter i Expressen och Aftonbladet just berört detta ämne.
I en ledartext i Aftonbladet (24/5) varnar den politiske redaktören Anders Lindberg för hur museer styrda av Sverigedemokraterna skulle se ut. Lindberg exemplifierar sitt resonemang med museet över Warszawaupproret. Enligt honom kombinerar museet berättelsen om polskt hjältemod med dagspolitiska signaler, exempelvis att Berlin borde betala mer för förstörelsen under kriget. Men till saken hör att Tyskland överhuvudtaget inte har betalat krigsskadestånd till den polska staten.
Beträffande utställningen tror Lindberg inte att något av det han ser är fel, men det ”är historieskrivning med ett syfte – en avsikt”. Självklart har upprorsmuseet ett syfte, precis som svenska museer. Eller skulle Lindberg hävda att svenska utställningar är ideologiskt neutrala? Istället går han över till att ställa retoriska frågor och kopplar ihop gettorevolten 1943 med Warszawaupproret 1944 för att belysa vad det är som ”skaver”:
”Varför hjälpte nästan ingen judarna när nazisterna rensade det judiska gettot? Varför väntade man mer än ett år från polska myndigheter innan man tog till vapen?”
Faktum är att polackerna understödde den judiska revolten så gott det gick och polska motståndsenheter attackerade tyska posteringar utanför gettomuren. Judar, som lyckades att fly från gettot, gömdes hos polacker. Och efter sitt museibesök borde Lindberg ha förstått varför den polska motståndsrörelsen väntade till augusti 1944 innan man tog till vapen. Men syftet med Lindbergs text är inte att vara nyanserad och saklig. Genom förenklad och krystad argumentation utnyttjas ett polskt museum för ett inlägg riktat mot SD.
I Expressen kultur (10/6) fokuserar statsvetaren Daniel Schatz på vad han upplever vara den polska regeringens förvanskning av Förintelsen. Bakgrunden till hans text är en händelse i Warszawa i början av juni när Grzegorz Braun, parlamentsledamot för ytterhögerkoalitionen Konfederationen, avbröt en föreläsning av professor Jan Grabowski. Braun slog sönder mikrofonen och en bärbar dator. Grabowski har pekats ut som en av de forskare som den polska regeringen vill tysta på grund av hans forskning om polska förbrytelser mot judar under Förintelsen.
Det förkastliga agerandet av Grzegorz Braun blir en språngbräda för Schatz som pressar in allt från pogromen i Kielce 1946, kommunistpartiets antisemitiska kampanj 1968 till omskrivna polska lagparagrafer och förtalsåtal. Schatz landar i påståendet att ”historieförvanskning är ett särskilt utbrett problem i Östeuropa” och rekommenderar att anklagade polska historiker bjuds in till Sverige.
Problemet med Schatz text är att befogade reflektioner rörande politisk inblandning i historiska spörsmål blandas med tveksamma associationer till antisemitism och felaktiga påståenden. Egentligen förblir det oklart varför skändligheter som Kielce och den antisemitiska kampanjen ens nämns i texten.
Det tydligaste exemplet på en missvisande beskrivning rör förtalsåtalet mot professorerna Jan Grabowski och Barbara Engelking. Schatz hävdar att de åtalades på grund av ”deras forskning om polackers inblandning i Förintelsen”. I själva verket var det en äldre polsk kvinna som anklagade historikerna för att ha förtalat en avliden släkting till henne. Trots ett motstridigt källmaterial hade släktingen pekats ut som angivare av judar under kriget. Historikerna friades i högre instans. I Polen är ärekränkningsmål vanliga och inte ens historikerparets advokat ansåg att den akademiska friheten var hotad.
Ingen som har följt utvecklingen i Polen de senaste tjugo, trettio åren kan med trovärdighet hävda att historieförvanskning är ett utbrett problem. Polacker har också konfronterat sina ömma punkter i otaliga tv-dokumentärer, filmer, pjäser, artiklar, reportage, böcker, debatter, konferenser, seminarier och panelsamtal. Polen är ett föredöme på den här punkten i Central- och Östeuropa.
Stereotypen om Polen som inskränkt och motvilligt att möta sina historiska demoner är inte ny i Sverige. Tyvärr verkar den vara nästintill cementerad.
