En stormad ambassad i Baghdad, svenska flaggor eldade i Pakistan och hot mot hela Sverige. Det kan få den lugnaste personen att tänka: Nu är det nog, vi kan inte offra rikets säkerhet för några personers rätt att bränna en bok offentligt. Nu gäller det att huka sig och undvika att dra till sig uppmärksamhet.
Jonas Trolle, chef för Center mot våldsbejakande extremism (CVE) som sorterar under Brottsförebyggande rådet (BRÅ), anser att ordningslagen ”kvickt” bör ändras eftersom offentlig eldning av koraner ”kan sätta fart på människor som vill utöva våldsbejakande extremism och terror och det är mycket allvarligt”. Vi ska inte tillåta provokationer som riskerar att trigga fanatikerna, är Trolles budskap.
Det finns en säkerhetsaspekt i det hela. Sedan finns Nato-ansökan runt hörnet, inte ska vi irritera Erdogan mer än nödvändigt, vilket nog är regeringens skäl till att hovsamt be om ursäkt varje gång någon bränner en koran på svensk mark.
Krav på förbud kommer inte bara från CVE. Biskop Åke Bonnier från Svenska kyrkan menar att det borde utredas förbud ”mot att bränna eller skända alla typer av heliga skrifter” (SVT 3/7). Om Bonnier anser att "heliga skrifter" enbart avser koraner eller om det även inbegriper biblar och scientologernas långa lista med böcker förtäljer inte intervjun. Men sannolikt menar han allt som av organiserade religioner anses heligt.
Vad som är tydligt är att Bonnier inte är ensam om sin uppfattning. En undersökning från Kantar/Sifo visar att en majoritet, 53 procent, av de tillfrågade (omkring tusen personer) vill att det ska vara förbjudet att bränna religiösa skrifter offentligt. Bara 34 procent anser att det ska vara tillåtet, resten är osäkra.
Vad alla de som fördömer eldning av heliga böcker, förordar en justerad ordningslag eller rentav vill se en ändring av författningen i Sverige glömmer är att det inte handlar om eldning av koranen. Just nu råkar det vara det. De som ser sin chans att väcka debatt eller få uppmärksamhet inser förstås att det är koraner som är på modet nu. Men det är förstås inte det enda sättet att provocera.
Om man bara blickar tillbaka ett par år tillbaka i tiden så förstår man att mängden handlingar som potentiellt kan väcka ilska bland radikala muslimer är stor.
Man behöver inte ens elda en bok, det räcker att skriva en. Detta lärde sig författaren Salman Rushdie som 1988 utkom med Satansverserna, som handlar om två indiska muslimer som efter ett terrordåd på ett flygplan faller ned till havet och förvandlas till en ängel och djävulen. Inte en bok man skulle tro retar upp någon, annat än genom sin emellanåt svårlästa användning av obegripliga drömscener. Men det gjorde den.
Rushdie fick en fatwa utfärdad mot sig av den teokratiska muslimska regimen i Iran efter att boken publicerats. Sedan dess lever Rushdie under bevakning dygnet runt. Han är en man som måste fly livet ut. För minnet är långt, i synnerhet bland radikala islamister. Häromåret blev han attackerad på scen i New York och förlorade synen på ena ögat, 34 år efter att Satansverserna publicerats.
Några som till skillnad från islamisterna inte har långt minne är de svenskar som tror att de kan rädda eller skydda något genom att ändra lagar med syftet att förhindra förment hädiska handlingar. Har ni redan glömt Lars Vilks? Den svenska konstnären ägnade sig inte heller åt att bränna böcker eller andra symboler för islam. För hans del räckte det att göra rondellhundar föreställande profeten Muhammed. Därefter levde Vilks som en fånge i sitt eget hem, övervakad dygnet runt.
Inte heller serietecknarna på den franska satirtidningen Charlie Hebdo brände några böcker. De skämtade med allt och alla, inklusive islam och dess profet. För detta fick de betala. 2015 bröt sig två bröder, Saïd och Chérif Kouachi in på tidningens kontor och mördade kallblodigt tolv personer och skadade ytterligare elva.
Exemplen på personer som har hamnat på kant med islam och dess fanatiska grindvakter är förstås betydligt längre. Apostater, kritiker, reformatorer, feminister, konstnärer och skribenter – alla som har sagt, gjort eller skrivit fel har blivit jagade, misshandlade, hotade och mördade. Det spelade ingen roll att de inte brände koraner. Det finns nämligen gott om sätt för religiösa fanatiker att bli provocerade.
Ponera att vi får en ändring av ordningslagen som förbjuder eldning av religiösa skrifter i offentligheten. Skulle de som vill provocera, skildra eller avbilda symboler som av fanatiska muslimer anses hädiska ha så dålig fantasi att de inte hittar andra sätt att provocera? Möjligheterna att reta den lättkränkte är oändliga eftersom religiös dogmatism har absoluta och universella anspråk – alla omfattas och ingen kommer undan.
Man får helt enkelt bestämma sig: Om yttrandefriheten råder i vårt land då får vi räkna med att människor nyttjar den på ett sådant sätt att det väcker anstöt. Lagen är dessutom inte till för att skydda uttalanden och handlingar som är populära eller av folkflertalet anses trevliga. Yttrandefriheten finns till för att skydda det som inte är opportunt, de röster som av olika skäl stöter sig med makten – må den vara religiös, ekonomisk eller politisk.
Hotet mot rikets säkerhet, vilket justitieministern Gunnar Strömmer (M) med rätta varnar för i samband med koranbränningarna, finns oavsett vad vår regering gör. Hela vårt samhälle är i kraft av att vara öppet, fritt och tolerant ständigt hotat av de som – per definition – inte accepterar detta samhälles grundvalar.
Det var inget speciellt som de franska myndigheterna gjorde eller inte som föranledde attacken mot Charlie Hebdo. Frankrike råkade helt enkelt vara, och är, ett samhälle där satirteckningar är tillåtna. Så frågan är om ni vill försvara det svenska samhällets grundläggande byggstenar eller huka er när mobbaren i kvarteret åter hotar?
Att tro att det finns ett tillstånd då vi i väst har skyddat oss fullt ut mot att människor provocerar islams mest lättretliga anhängare existerar inte annat än om man återinför ett förbud mot hädelse. Ett sådant förbud skulle innebära att böcker som Satansverserna förbjuds, att konstnärer som Vilks åtalas för sina konstverk och att serietecknare får satirisera all makt förutom den religiösa. Vill man ha det på det viset så ska man vara öppen med det – religioner, i synnerhet islam, är höjd över all kritik.
Anser man däremot att en ändring av yttrandefriheten inte behövs, att det räcker med en ändring av ordningslagen, så får man däremot inse att det aldrig kommer att räcka. Det är som att hälla en tesked vatten på en fullt utvecklad skogsbrand. Lura inte er själva att det på något sätt kommer att blidka radikala islamister. Ni jagar en falsk säkerhet som aldrig kommer att komma så länge som vi lever i ett fritt samhälle där även kritik och förolämpningar av religiösa idéer och symboler är tillåtna. Valet står mellan att kröka ryggen eller faktiskt försvara det fria samhället.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
