Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Moderna museet gör Vilks till förövaren

Smädar man Islam så gör man det med livet som insats. Den insikten har delar av konstvärlden inte tagit på något större allvar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var ingen som riktigt begrep musikgruppen Laibach när de debuterade i Jugoslavien 1980. Knappt någon gör det nu heller. När det slovenska bandet ställde sig på Ljubljanas scener möttes publiken av en kompakt vägg av totalitarism, såväl visuellt som musikaliskt.

Hur förstå detta? Det är en listig protest mot diktaturen, hävdade vissa. Nej, det är snarast något värre, ren fascism, förklarade andra. De politiska censorerna var förvirrade men antog att det var bäst att förbjuda det hela.

Den slovenske filosofen Slavoj Zizek försökte långt senare förklara showerna med att Laibach saluförde konst så totalitär att den klädde av regimen utan att öppet satirisera den.

Författare, skribenter, musiker och konstnärer lyckas emellanåt i sina verk beröra ömma punkter i våra samhällen. Inte sällan gör de detta genom att provocera, avslöja eller ställa en svårbesvarad fråga genom sina verk.

Så ska också Lars Vilks provocerande konst förstås.

Märkligt nog är detta inget som Moderna Museets överintendent Gitte Ørskou begriper. I ett svar på författaren och konstkritikerns Thomas Millroths förslag att Lars Vilks konst borde köpas in och ställas ut på Moderna museet, förklarar Ørskou att det inte kommer på fråga (Sydsvenskan 8/10).

Vilks provocerande konst är "hatisk och kränkande ikonografi" och uppmärksammar oss inte "på något nytt om världen" hävdar Ørskou.

Få konstverk har som Vilks Rondellhund och hans teckningar, och dess efterspel, så plågsamt uppmärksammat oss om tillståndet i vår del av världen under 2000-talet.

Läxan vi lärde oss var denna: Smädar man Islam så gör man det med livet som insats. Det var nog få som förväntat sig att det skulle vara en fråga mer än ett halvsekel efter att Ingemar Hedenius förordat en sekularisering av Sverige.

På samma sätt som Laibach visade upp totalitarismens sanna ansikte så pekade Vilks ut en, för det demokratiska samhället, avgörande motsättning; den mellan en dogmatisk-religiös syn på ord och symbolik och dess sekulär-liberala motpart.

Att befria ordet har varit en av västerlandets främsta framgångar under de senaste två seklen. Men det är knappast en frihet vi kan ta för given. På många håll i världen är den processen inte ens påbörjad. Även i ett antal europeiska länder lever blasfemilagar kvar, även om de sällan prövas, som reliker från en tid då ordet och konsten var villkorat av kyrkan.

Är utmanandet av dessa lagar exempel på så kallad "hatisk och kränkande ikonografi"? Någon kränks ju alltid när religion smädas. Det måste i så fall innebära att Moderna Museet per definition inte ska innehålla något som kränker religioner.

I Polen har sångaren Adam Darski, som går under artistnamnet Nergal, ett otal gånger åtalats och dömts för blasfemi. På turnéer med bandet Behemoth har Darski anklagats för att håna kristendomen, riva upp biblar och kränka kristendomen, vilket alltjämt är ett brott i Polen.

Norge tog bort sina blasfemilagar först 2009. Den sista person som åtalades för blasfemi var författaren Arnulf Øverland som 1933 i talet "Kristendommen – den tiende landeplage" kritiserade landets stora religion.

Kanske skulle Darski och Øverland tillsammans med alla andra som på ett utmanande sätt skildrat Kristendomen låtit bli, om man frågar Ørskou? Eller är enbart den konst som kränker kristendomen skyddsvärd medan den som gör detsamma med islam hatisk och kränkande?

Moderna museets intendent skriver att med frihet kommer ett "ansvar att förstå sin position i relation till andras". Utan denna "premiss blir grunden för yttrandefrihet och demokrati snabbt till en pastisch av polariserade positioner".

En imponerande ordsallad från museichefen. I praktiken betyder den att yttrandefrihet är en abstraktion, ett teoretiskt värde. Slår konsten enligt någon bedömare "nedåt", som det ofta heter, så är det inget fritt ord som ska värnas eller framhållas som värdefullt.

En konstnär ska "förstå sin position" skriver Ørskou. Hur ska då Vilks konst förstås? Ørskou skriver att teckningarna gjordes som en "medveten provokation" med avsikt att "skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi".

Ørskous text är ett bra exempel på hur konstens institutioner allierar sig med den rådande ideologiska normen såsom ofta var fallet på 1800-talet, istället för att stå upp för det kontroversiella i samtiden. Tanken att vi lever i en sorts strukturell maktpyramid där islam och dess mest fanatiska anhängare befinner sig i botten av pyramiden, och därför tillerkänns särskilt skydd, har gjort enorm skada.

Denna ideologiska gymnastmanöver ger en världsreligion, som i många länder är den enda tillåtna och vars grepp om konsten och själva friheten upprätthålls med moralpoliser och kroppsstraff, en sorts särställning. Den får inte kritiseras eller smädas och dess anhängare provoceras - de är ju strukturellt underordnade det vita västerlandet!

Den makt som fundamentalisterna utövar, även i liberala demokratier, genom hot om döden för den som säger fel, bekymrar inte Ørskou. För hade den gjort det hade hon skyndat sig att ta in Vilks konst, som en solidaritetshandling med alla de konstnärer världen över vars arbete innebär risker. Hade hon förstått vad som står på spel hade hon, i kraft av att styra en framträdande samhällsinstitution, hjälpt till att bära den börda som Vilks var så ensam med under sitt liv.

Lars Vilks Rondellhund och teckningar var ett lackmustest för konstvärldens engagemang för sin egen överlevnad. För så länge som en konstnär lever under dödshot blott för att ha målat eller sagt något kan ingen konstnär - eller för den delen publicist, skribent, författare - vara helt fri. En yttrandefrihet som är villkorad av rädsla är ingen yttrandefrihet.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.