Moderaternas partistämma i Helsingborg i helgen uppvisade enighet. Partiet är – precis som sin huvudrival Socialdemokraterna – ett maktparti där man i allt väsentligt följer partiledningen. Med tanke på den kraftfulla omsvängning som M gjort på väsentliga områden de senaste åren hade man möjligen kunnat vänta sig mer debatt.
I medierna är det framförallt det allt mer förbehållslösa närmandet till SD som uppmärksammats. Moderata företrädares ordval stöts och blöts i spalterna – inte minst av partiets motståndare. Dagens Nyheters ledarsida – som gjort det till sport att kritisera M – är besvikna. ”SD tar fram det sämsta ur Moderaterna” lät det inför stämman (20/10), Moderaterna ägnar sig åt ”team-building” med SD, hette det i helgen (23/10).
Vad kritiken rent sakligt består i är däremot väldigt svårt att utröna. Den samlade oppositionen – SD, M, KD och L – är i stora drag överens om tagen i migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Tre av de tyngsta sakområdena i svensk politik just nu. Faktum är att Socialdemokraterna skulle ligga nära samma linje om partiet inte vore uppbundet av sina samarbetspartier.
En klar majoritet av väljarna vill ha en restriktiv invandringspolitik och är för hårdare tag mot brottsligheten. En majoritet är också för kärnkraft som ett medel att klara klimatmålen. Försöken att brunsmeta M skulle ha större substans om det fanns någon saklig kritik mot den politik partiet vill föra. Men DN och andra verkar tycka att det räcker med att nämna SD vid namn, citera någon lokal företrädare för det partiet som sagt något olämpligt eller dra upp något ur deras mindre trevliga historia. Sedan klistrar man det på Moderaterna. Inte ens kritiken mot själva SD handlar i regel om sakpolitiska förslag.
Moderaterna står dock på sig. Som det maktparti man är har man insett att enda sättet att få styra Sverige är att samla oppositionen till höger – något man också lyckats med. M, SD, KD och L framstår idag som ett betydligt mer sammanhållet alternativ än det rödgröna block där Centern numera ingår, men där C och V inte ens talar med varandra.
Kritikernas fixering vid SD-samarbetet missar huvudpoängen. I hela västvärlden har högern förändrats – för att den politiska verkligheten förändrats.
Det var knappast en slump att Ulf Kristersson på moderatstämman bad socialdemokratiska väljare ”låna honom sin röst”. Uttrycket är direkt kopierat från Boris Johnsons Toryparti i Storbritannien. Johnson har framgångsrikt omvandlat sitt högerparti till ett parti för breda väljargrupper, inte minst genom att attrahera konservativa arbetarklassväljare utanför London.
Det är mot denna bakgrund man ska se att M svängt om till exempelvis en restriktiv syn på lågkvalificerad arbetskraftsinvandring och tonat ned delar av sin ekonomiska politik, såsom en lägre a-kassa. Den nya väljarkoalition som högern består av kräver en annan profil. Fortfarande vill M skärpa bidragsreglerna, vilket också många arbetare vill. Men man måste gå försiktigt fram mot de stora löntagarkollektiven.
Egentligen påbörjades denna omsvängning redan under Fredrik Reinfeldt. Skillnaden är att den nu kombineras med en annan syn på migration och har en betydligt mer konservativ inramning. Sveriges proportionella valsystem gör också att Ulf Kristersson måste bygga en koalition med flera partier, främst då SD som har en annan väljarbas än Moderaterna. För Boris Johnson, som verkar inom ett tvåpartisystem, har det handlat om att balansera falanger i sitt eget parti.
Det höga tonläget kring Moderaternas SD-samarbete handlar till inte ringa grad om detta. DN:s ledarsida och andra företrädare för den etablerade svenska ordningen har haft svårt att acceptera att den politiska konfliktlinjen i Sverige stegvis håller på att anpassa sig till den övriga västvärlden.
Men trenden är tydlig. Den politiska kartan från efterkrigstiden gäller inte längre. Det utvidgade rödgröna blocket företräder idag olika kulturradikala och urbana kotterier, offentliganställda, de som identifierar sig med globaliseringen i kombination med en stor grupp i utanförskap. Här samsas både de som vill ha billiga tjänster utförda av utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare och de som inte vill se alltför kraftiga åtgärder mot bidragsfusket eller bidragssystemen. En förvisso ohelig allians. Men den förklarar varför Sverige samtidigt kan ha hög långtidsarbetslöshet och världens mest generösa arbetskraftsinvandring.
Det blåa blocket står för förändring i form av ordning och reda, något väljarna i stort efterfrågar. Moderaterna har ett trovärdighetsövertag i kriminalpolitiken, liksom det strategiska sinnet att anpassa sig i övriga frågor. Men anpassningen är inte nödvändigtvis enkel. M kommer få vänja sig vid att parera mer olikartade intressen inom sin koalition än under alliansåren, och samtidigt utstå hård extern kritik från skilda håll. Det är en delvis ovan roll för partiet.
LÄS MER: Boris Johnson visar vägen
