Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Paul Ellis
Bild: Paul Ellis

Adam Cwejman: Boris Johnson visar vägen

Storbritanniens premiärminister utmålas ofta som populist. Men han är en socialt liberal pragmatiker. Dessutom en skicklig sådan.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Delar av svensk offentlighet betraktar Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som någon sorts engelsk Donald Trump. Dagens Nyheters ledarsida beskrev Johnsons politik som uttryck för enögd engelsk nationalism. Premiärministern ansågs vara en ”ansvarslös pratkvarn” och ett lika dåligt alternativ som den terrorist­vurmande och antisemitismblinde Jeremy Corbyn. Det enda rimliga partiet enligt ledarsidan var Liberaldemokraterna. Partiet vars främsta ”selling point” under höstens valrörelse var att de mest av alla mer än något annat parti­ önskade köra över väljarnas vilja ­ i Brexitomröstningen.

Johnson är missförstådd och skamfilad i Sverige. Det är synd. För det finns mycket att lära av hans sensationella valseger. Ideologiskt är Johnson socialt liberal. Han propagerar inte för någon socialkonservativ politik varigenom staten reglerar människors privatliv. Samtidigt är Johnson utpräglat ekonomiskt liberal. Men samtidigt pragmatisk. Han undviker höjda skatter så långt det går. Men inser samtidigt att om den nya regeringen ska kunna satsa på de bortglömda norra delarna av landet så krävs det omfattande infrastrukturinvesteringar.

Vad gäller migrationspolitiken förordar han en australiensisk eller kanadensisk poängbaserad modell – något vi på denna ledarsida länge propagerat för. Varje år ska landet ta emot asylflyktningar. Men systemet ska vara reglerat och anpassat efter landets mottagandekapacitet. Klimatpolitiken ska enligt Johnson vara ambitiös utan att vara lagd åt det drastiska hållet.

Det går inte riktigt att beskriva partiets politik som en radikal vänstergir eller sväng åt höger. Det är mittenpolitik av ett nytt snitt. Tories plockar det som fungerar och faktiskt har folkligt stöd – i stället för att pådyvla britterna impopulär politik som ingen utanför Londons stadskärna uppskattar.

Genom att vara lyhörd för landsbygden och de mindre orternas väljare har partiet lyckats parera problemet med att enbart bli en samlingsplats för den välutbildade urbana eliten. När alltfler partier kämpar om en rätt begränsad del av väljarkåren förskjuts inte bara politiken utan även sättet politik presenteras på. Detta har sin förklaring i att politiker själva rör sig i dessa urbana kretsar. Deras värld minskar i takt med att de flyttar till huvudstäderna och deras mentala karta begränsas av vad den tjattrande klassen säger på Twitter eller Instagram.

Det spelar naturligtvis roll var politiker bor, vilka väljare de möter och vem de umgås med socialt eller tror är relevant att följa i sociala medier. Om den offentlighet som utgör din världs horisonter är begränsad till klyschigt vänsterlutande kändisar och branschkollegor kommer även dina perspektiv att vara det.

Detta förklarar till viss del de svenska moderaternas ängslighet. Det tror på riktigt att de vinner (eller behöver) försvara sig mot alla de tarvliga angrepp som förföljer dem varje gång de gör ett politiskt utspel eller om de potentiellt skulle få stöd för sådan politik från Sverigedemokraterna. Denna ängslighet har Boris Johnssons Tories till stor del kastat överbord.

Politikers tid är alltid upphackad i små bitar med splittrad uppmärksamhet. Konsekvensen det får är att det blir svårt att se de vidare konturerna av vår samtid. Man reagerar i stället på den dagliga cykeln som oftast består av käbbel.

I Tories har centralt belägna personer insett denna politikens brist. Den person som kanske drivs mest av denna insikt är Johnsons högra hand, Dominic Cummings. I ett uppmärksammat blogginlägg som publicerades kort efter decembervalvinsten efterlyste han datavetare, ekonomer och policyexperter som kunde arbeta med den nya regeringen.

Kravspecifikationen är ovanlig i ett politiskt sammanhang. Vad Cummings efterlyste var excentriska och fritänkande personer som samtidigt är högpresterande och intellektuella. Orädda tjänstemän, analytiker och akademiker som främst drivs av framåtanda, inte hänsyn till partiinterna intressen eller hur politisk administration traditionellt sett ut.

Inför politiska kampanjer, som ”nej till euron” eller Brexitomröstningen brukade Cummings isolera sig på sina föräldrars gård. Han uppdaterar sina kunskaper. Läser mängder, såväl naturvetenskap som historia. Cummings har förstått att politiska insikter inte byggs genom att vara uppkopplad non-stop mot de sociala medierna. Ska man ha något att komma med måste man fylla på batterierna. Detta är också vad han letar efter hos regeringens nya tjänstemän: Djuparbetande personer i stället för ängsliga medgångssupporters.

Svensk borgerlighet borde verkligen blicka västerut. Och låt er inte luras av de ytliga anklagelserna om populism. Vad Tories ägnar sig åt är inte populism utan pragmatism, och de gör det väldigt smart. De är kanske det första ”gamla” parti som anpassat sig till 2000-talets förändrade politiska landskap och gjort det bra. De har utmanövrerat sina motståndare till höger i Ukip och sedermera Brexitpartiet. Akterseglat den politiska mitten och marginaliserat Labour. De har helt enkelt struntat i vad personer som ändå aldrig skulle rösta på dem tycker och vänt sig direkt till de brittiska väljarna.

Boris Johnson hade siktet inställt på en tydlig majoritet som kunde genomföra partiets politik. Kritiker inifrån de egna leden som äventyrade partiets själva överlevnad (se och lär, Liberalerna!) ställdes inför ett ultimatum: Antingen är ni med eller så åker ni ut. Johnson fick rätt, kritikerna fick fel, och nu har partiet en historiskt stark majoritet med möjlighet att genomföra partiets politik. Det var längesedan ett svenskt parti befann sig i en liknande situation.