Det krävdes lottdragning för att avgöra vem som ska leda Moderaterna i Göteborg de kommande fyra åren. Med röstsiffrorna 11 mot 11 och en nedlagd röst i fullmäktigegruppen plus ersättare gick avgörandet till fru Fortuna. Hennes håg stod till sittande gruppledaren Axel Josefson. Den ständige utmanaren och rivalen Hampus Magnusson får fortsätta att föra andrafiolen även om han aldrig varit närmare att erövra den yttersta makten i partiet, den makt hans far Johnny Magnusson innehade på 1990-talet.
En spännande måndagskväll om man betraktar politik som ett parti poker eller en följetongsnovell. Men utfallet borgar inte för harmoni och det skadar Moderaterna i Göteborg. Avgörande är inte i första hand vem som tog hem segern. Axel Josefson har varit en kompetent kommunstyrelseordförande om än med vissa svårigheter att nå ut i den offentliga debatten. Hampus Magnusson kan sägas ha omvända styrkor mot sin rival. Problemet är splittringen i sig, som knappast lär bli mindre efter veckans lottdragning.
Att det finns en konkurrens om makten inom ett parti är förstås sunt. Men Moderaterna i Göteborg präglas av en djupgående falangbildning. Den är inte helt lätt att begripa sig på. Man kan beskriva Axel Josefson som mer av en teknokrat och ”Reinfeldtmoderat” om man vill – och Magnusson som konservativ, stridbar eller populistisk. Men det intrycket avspeglar snarare deras personligheter och att de haft skilda roller under alliansstyret.
Den djupgående rivaliteten har i själv verket inte mycket med vare sig strategi eller ideologi att göra. Den handlar mer om makt och positioner, kryddat med en stor dos prestige. Dylika maktkamper tenderar att leva sitt eget liv och skapa sitt eget berättigande efter hand. Genom att bilda ”karteller” blir det rationellt för andra medlemmar att ansluta sig till någon av falangerna och att vara lojal mot sitt lag – inte minst när det ska delas ut uppdrag och listplaceringar. Partiets helhetsintresse skjuts i bakgrunden.
För Moderaterna som parti är det naturligtvis olyckligt. Falangerna tvingas ägna mycket tid och energi åt att hålla varandra i schack. Det blir också svårare för andra partier att lita på Moderaterna när man inte kan utgå från att gruppledaren har full kontroll över sitt eget parti. Intern svaghet spiller över på förmågan att nå uppgörelser utåt. Kanske hade brytningen med Centern gått att undvika eller åtminstone mildra med ett kraftfullare eller mindre bakbundet ledarskap?
I ett vidare perspektiv illustrerar konflikten våra traditionella partiers svårigheter att rekrytera tillräckligt många och engagerade medlemmar för att kunna vara en motkraft till maktlogik och gamla kotterier.
För det som Moderaterna i Göteborg skulle behöva är en starkare medlemsbas, medlemmar utan egna maktambitioner som kan sätta partiintresset framför falangstriderna. Nu är frågan hur länge M Göteborg ska leva med det olyckliga äktenskap som partiets ledarduo utgör. Någon tredje kraft som kan ena partiet verkar i varje fall inte finnas inom synhåll.
Splittringen inom Moderaterna lokalt försvagar inte bara M utan hela högeroppositionen.
