Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Mats Reimer: Män missgynnas i svensk vård och skola

Tvärtemot vad som ofta påstås går den största delen av vårdens resurser till kvinnor. Trots att mäns hälsa ofta är sämre, skriver läkaren och gästskribenten Mats Reimer.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vid en pressträff 29 januari förklarade socialministern varför staten skjuter till sju nya miljarder till regionerna för att stärka primärvården och ytterligare halvannan miljard till förlossningsvården. ”Det finns betydande skillnader mellan kvinnors och mäns hälsa, och tillgång till vård. Vi måste göra mer.”

Tyvärr ställde ingen journalist under pressträffen den rimliga frågan om det inte borde betyda att man skulle fokusera mer på mäns hälsa? För det är inte bara i corona som männen oftare blir svårt sjuka. Från vaggan till graven dör små pojkar oftare än små flickor, grabbar avlider oftare än tjejer (mest av droger, suicid och olyckor) och vuxna och åldrade män har högre mortalitet än jämnåriga kvinnor.

Då män är objektivt sett sjukare skulle man kunna tro att männen tog mer av vårdens resurser i anspråk, och i diskussioner om jämlik vård låter det ofta som om kvinnorna vore förfördelade. Men så är det inte. Även om man tar bort gynekologi, förlossning, bröst och prostata ur ekvationen så får kvinnorna en större del av vårdens kaka. Man har räknat på det i Västra Götaland. En vetenskaplig studie har undersökt den vård som under 2012 gavs till 1,6 miljoner regioninvånare: nio miljoner öppenvårdsbesök och en kvarts miljon inläggningar i slutenvård med halvannan miljon vårddagar kostade 25 miljarder, varav hälften gick till slutenvården.

2012 kostade kvinnornas sjukvård 20 procent mer än de västgötska männens. Tar man bort vård som gäller graviditet och barnafödande är skillnaden 10 procent och subtraheras även sjukdomar i könsorgan och bröst är fortfarande kvinnors vård 8 procent dyrare än männens, per capita. Män konsumerar lite mer slutenvård men det uppvägs med råge av kvinnornas fler öppenvårdsbesök.

Könen är inte jämställda än, och man kan förstås hitta arenor där män är gynnade och kvinnor missgynnade. Men inom hälsa och utbildning är det tvärtom. Här kan man på goda grunder hävda att det föreligger ett i högsta grad ojämlikt utfall, utan att det verkar bekymra Jämställdhetsmyndigheten.

När barnen börjar förskolan är det en övervägande kvinnlig värld pojkarna möter, och det fortsätter under grundskolan. Att pojkars kroppar och hjärnor biologiskt mognar ett eller två år senare än flickornas kan säkert vara en delförklaring till pojkars sämre skolresultat. Men mer betydelsefullt har nog varit att undervisningen ändrats till flickornas fördel, mindre av tävling men betydligt större krav på kommunikation med en oftast kvinnlig lärare.

Bland de som gick ut högstadiet 2020 saknade nästan 20 procent fler pojkar än flickor gymnasiebehörighet. Bara i matematik och idrott får killar och tjejer lika bra betyg, i alla andra ämnen har flickorna högre betyg, och ser man på könsfördelningen bland dem som får A dominerar flickorna enormt. Meritpoängen för flickor är 234,2 mot pojkarnas 209,8. Och gapet minskar inte år från år, det ökar i stället.

På universitetet bekymrar sig många över att de flesta ingenjörsutbildningar ännu domineras av män, medan få ser det som ett problem att kvinnorna dominerar på utbildningarna till läkare (62 procent), tandläkare (64 procent), jurist (67 procent), journalist (67 procent), psykolog (72 procent) och veterinär (85 procent). Siffrorna är hämtade från intagningen hösten 2020. När Göteborgs universitet började ”jämställdhetsintegreras” var tandläkarutbildningen först ut men de ansvariga på odontologen problematiserade inte att könsfördelningen bland tandläkare är på väg att ändras från 1:1 till 1:2. Fokus var på högre akademiska positioner där kvinnor varit i minoritet.

När Folkhälsomyndigheten drar upp riktlinjer för vaccination under pandemin prioriteras grupper med större risk att blir svårt sjuka. Man prioriterar de gamla, de med vissa grundsjukdomar och personer i socialt utsatta situationer. Men ingen verkar ifrågasätta att inte kön tas med i prioriteringen, trots att myndighetens egna siffror visar att manligt kön är en större riskfaktor än exempelvis välbehandlad diabetes eller hjärt-kärlsjukdom.

Bland mogna vuxna, 50-69 år, är det nära tre gånger fler män än kvinnor som dött av corona. Hade siffrorna varit omvända hade det varit rimligt att kvinnor prioriterats vid coronavaccination, ungefär som det under ett årtionde bara var flickor som erbjöds vaccin mot humant papillomvirus trots att även pojkar kan få kondylom och ibland HPV-orsakad cancer. Hur kan socialministern få det till att kvinnor är det missgynnade könet i vården?