Det var någon vecka före midsommar och i min mejlkorg låg en blixtförfrågan om att föreläsa för stadens rektorer och skolchefer. Mitt inhopp låg efter ett ekonomipass med tämligen bistert budskap. Föreläsarens uppgift var att på lättsamt vis ingjuta ”en känsla av att det här fixar vi.”
Under den gångna hösten har både lärare, rektorer och föräldrar uttryckt oro över konsekvenserna av de åtgärder som är nödvändiga på grund av underskott i grundskolenämnden. Som förälder i staden har jag därför mottagit brev som meddelar anställnings- och vikariestopp, liksom en rad andra beslut som direkt försämrar skolvardagen. I skrivande stund tar sig skolpersonal igenom slutfasen av terminen genom att trolla med knäna för att reducera håltimmar, fylla uppkomna vakanser med befintlig personal och täcka upp för förlorade stödfunktioner.
Tiderna är tuffa för nästan alla, det är inte det. Det är glappet mellan skolverkligheten och framställningen av den som söker mig. På grundskoleförvaltningens hemsida får man följa med på en förändringsresa mot framtiden. Den görs per cykel. I en tecknad film tas tittaren med på förvaltningens färd ”mot tydligare ansvar, styrning och ledning”. Berättarrösten konstaterar ”med stolthet” att ”vi kommit en bra bit på vägen”. Framgången beror på att ”vi är en förvaltning som jobbar målinriktat för stadens elever.” Förvaltningen själv tycks leva i stark övertygelse om egen välgång.
Den som inte känner sig helt frälst av animationen kan gå vidare till nästa film. Här bjuds vi på en exposé av typiska skolsituationer. Skolgång är som att bygga ett hus, får vi veta. Därför är det viktigt att lägga en grund. Återkommande visas en hand som skriver olika viktiga budskap på ett vitt ark.
Dessa är av typen ”olika elever – olika utmaningar”, ”utveckla mötet lärare – elev” och ”varje elev ska nå sin fulla potential”. I den sistnämnda sekvensen ringas potential in, flera gånger. Även övriga handskrivna visdomsord får förklarande illustrationer: en glad sol, några streckgubbar och en gungbräda. Tilltalet känns alltför väl igen. Skolverket ägnar sig åt att producera stödmaterial vars ton och innehåll är lagt på en nivå som endast kan betyda att man betraktar lärarprofessionen som infantil.
Vem riktar sig grundskoleförvaltningens filmer till? Lärare har nog bättre saker för sig. Det är på skolgolvet det märks om man är en man kort, och ingen annan kommer. Då får övriga jobba hårdare och kompromissa. Det är en mycket konkret ”utmaning” på “resan mot framtiden”.
Men visst har det hänt mycket på de fem år som grundskoleförvaltningen funnits och varit ute och cyklat. Ingen kan säga annat. En klar förändring är exempelvis antalet kommunikatörer. Vid starten var de åtta. Nu är de fjorton.
Det blev aldrig något pep-talk från mig den där försommardagen. Jag tackade nej till förslaget, men erbjöd mig att i stället tala om vikten av självständigt, kritiskt tänkande. Ledarskap i svåra tider fodrar förmåga till sådant. Det sa förvaltningen i sin tur nej tack till. Valet föll på en lyckoexpert.
”Vi tar ansvar för utvecklingen” skriver handen på pappret i filmen. Bra. Börja nu. Men kom ihåg: tänk positivt och fånga dagen.
