Det är komplicerade ägarförhållanden för landets gatubelysning på det statliga vägnätet. Trafikverket äger i dag cirka 40 procent av belysningen, men kommunerna har det största ansvaret med cirka 310 000 ljuspunkter på Sveriges 10 000 mil statliga vägar.
När befintliga belysningsanläggningar byggdes var bilismen i fokus. En vilja att ordna belysning för invånarna fanns även från kommunernas sida, som en del av samhällsservicen. I dag har andra prioriteringar tagit över såsom oskyddade trafikanter, kollektiva resor och minskad klimatpåverkan.
Trafikverket vill nu ta över ansvaret för de belysningspunkter som svarar på kriterierna myndigheten ställt upp för att belysning på statlig väg ska finnas. Det handlar om ungefär hälften av de ljuspunkter som kommunerna i dag ansvarar för.
Men Trafikverket vill först att kommunerna kostar på en upprustning av dessa anläggningar, till en summa beräknad till 3,3 miljarder kronor, innan de tas över. Det finns också anläggningar i den del som kommunerna fortsatt föreslås ha ansvar för som behöver rustas upp, även den kostnaden åligger kommunerna.
En stor del av belysningen längs statlig väg står i dag där det enligt dagens krav inte ska finnas belysning och Trafikverket anser att den därför bör rivas. Att den kan ses som en service till kommuninvånarna verkar vara bortglömt. Sverige riskerar att bli mörkt.
Att gatubelysningen är i dåligt skick är självklart kommunernas ansvar. En armatur eller en stolpe med fundament beräknas ha en livslängd på 25 år. Det är lätt att låta bli att investera i något som fungerar hjälpligt när andra investeringsbehov är mer krävande. Eller för all del roligare.
I en debattartikel i Expressen (27/7) skriver nationalekonomen John Gustavsson om risken för kommuners förestående konkurs. Även om just kommuner faktiskt inte kan begäras i konkurs är många kommuners budgetunderskott ändå en verklighet som förtjänar diskussion. Enligt Kommuninvest låg den totala låneskulden i kommunsektorn i slutet av 2019 på 726 miljarder kronor. En siffra som växer varje år.
Samtidigt har vissa kommuner utgifter som borde ifrågasättas till förmån för grundläggande tjänster för kommuninvånarna. Det handlar exempelvis om antalet kommunikatörer anställda av kommunen eller om offentlig konst som kan utmanas. Slöseriombudsmannen Josefin Utas skriver i Dagens Samhälle (7/7) om att många kommuner tappar huvudet vid inköp av konst eller olika sorters utsmyckningar av den offentliga miljön. Hon efterlyser frågeställningen om detta verkligen är vad invånarna vill ha för sina skattepengar.
Det är nog troligt att invånarna hellre vill ha gatubelysning än att bidraga genom det kommunala utjämningssystemet till en rosa enhörning i Malmö som 170 kommunanställda kommunikatörer kan twittra om.
