EU har beslutat om ett förbud mot att förstöra osålda kläder (AB 13/5). Skälet är att det slängs cirka sex miljoner ton kläder varje år inom unionen. Den genomsnittlige EU-medborgaren slänger 11 kilo textilier per år (SR 22/5). I Sverige har konsumtionen av kläder och textilier ökat med 40 procent sedan millennieskiftet (SR 25/4). Svensken köper i genomsnitt 15 kilo textilier per år.
Det talas mycket om behovet att ställa om till miljövänliga transporter, boende och energisystem. Men inte särskilt mycket om de konsumtionsrelaterade klimatutsläppen, trots att de står för en stor andel av de totala utsläppen av växthusgaser. Bara skor och kläder står för en tiondel av klimatutsläppen. Men även prylar är en stor klimatbov.
Näthandeln har gjort det billigare att handla. Men även att köpa saker på vinst och förlust och returnera – eller i värsta fall slänga – det man inte vill ha. Det är inte en hållbar miljöpolitik. Att produkter inte tillverkas för att hålla särskilt länge, eller när det kommer till elektronik kräver uppdateringar som slutar fungera efter några år, är inte heller särskilt hållbart.
Visserligen driver nya modeller produktutvecklingen inom flera tekniska områden, men ”moden” dominerar även branscher som i princip inte har någon produktutveckling – kläder och möbler exempelvis. Ur miljösynpunkt vore det en stor vinst om andrahandsmarknaden för sådana basvaror expanderade och fler köpte kvalitetsprodukter som går att sälja vidare.
Det vore en begränsad uppoffring för konsumenten – modetrender är i hög grad reklamdrivna och bygger på vår rädsla att inte ”hänga med” eller ”passa in”. Rent hushållsekonomiskt är det i regel bättre att köpa begagnat eller kvalitet som håller över tid. Möjligheten till individuell variation skulle dessutom snarast öka om andrahandsmarknaden expanderade.
Av dessa skäl är det välkommet att EU tar initiativ på området. Självfallet får man noga överväga hur man genomför regleringarna. Nya tekniker, som mobiltelefoner, behöver få möjlighet att utvecklas. Men vi behöver inte ha olika laddare till varje mobiltelefonmärke. Standardisering av ladd-adaptrar – som EU också beslutat om – minskar resursslöseriet och är egentligen inte konstigare än att vi har standardiserade vägguttag.
Standardiseringar är i själva verket en grundbult i EU:s inre marknad och det finns inget skäl till att de inte också kan användas för att gynna konsumenterna. Globalt skulle europeisk industri och tillverkare snarare gynnas av högre kvalitetskrav, eller åtminstone hållbarhetsmärkning, i konkurrensen med miljöskadlig import av billighetsprodukter från länder som Kina. En ytterligare vinst av detta är att vi minskar vårt ekonomiska beroende av världens största auktoritära land – vilket inte minst är säkerhetspolitiskt motiverat.
Regleringar av det här slaget kan ses som en inskränkning av marknaden. Risken för missbruk kan aldrig helt kan avfärdas i sådana sammanhang. Men regler är inte marknadshämmade per definition – det finns inga fungerande marknader som är helt oreglerade. Konkurrensbestämmelser, miljö- och konsumentskydd sätter redan i dag en mängd regler.
Krav på att exempelvis hushållselektronik ska gå att reparera, standardiseringar av vissa komponenter och tillbehör eller en större andrahandsmarknad kan lika gärna ses som metoder att expandera marknaden och motverka konkurrenshämmande strategier – att enbart tillverkaren kan reparera en produkt eller har monopol på tillbehör är exempel på sådana strategier. Bättre möjligheter att reparera och sälja vidare begagnade saker gynnar dessutom oberoende handlare och mindre aktörer.
Krav – eller stöd – till producenter som tillverkar kläder och prylar som håller längre är ett annat sätt att styra marknadens inriktning. Det innebär inte att man upphäver den. Det skulle hämma massproduktion till förmån för färre, bättre och dyrare varor, men i längden är det inte dåligt för konsumenten. I synnerhet som vi ändå behöver genomföra en kostsam miljöanpassning generellt.
I denna fråga kan faktiskt miljöhänsyn samsas med klassiska borgerliga dygder som sparsamhet, omvårdnad av det egna ägandet, yrkeskunnande och ett starkt småföretagande.
LÄS MER: Småskalighet är grunden för en hållbar marknadsekonomi
