Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Butiksreparatören. En allt ovanligare syn.  Bild: Daniel Molund
Butiksreparatören. En allt ovanligare syn. Bild: Daniel Molund

Håkan Boström: Småskalighet är grunden för en hållbar marknadsekonomi

Allt fler marknader domineras av ett fåtal stora aktörer som aktivt håller ute mindre tillverkare. Samtidigt blir det allt svårare att reparera produkter och fackkunskapen försvinner från handeln. Det är inte en borgerlig utveckling.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

EU-kommissionen har lagt fram ett lagförslag om att införa en enhetlig standard för mobiltelefonladdare. Det ska inte längre vara nödvändigt att köpa en ny laddare varje gång man byter telefon från en tillverkare till en annan.

Ambitionen är rimlig. Det finns egentligen ingen anledning att ha olika uttag på olika el-laddare, utöver att de stora oligopolföretagen vill låsa konsumenten till sina produkter, så att du tvingas köpa just deras biprodukter och reservdelar.

När du bara kan använda den särskilda mobiltelefontillverkarens egen laddare så kan utveckling och innovation bara ske inom det företaget. Med en enhetlig standard öppnar man för konkurrens där en mängd företag kan specialisera sig på att ta fram bättre laddare

Men det krävs att en tredje part sätter standarden. EU har i hög grad verkat för att ta fram standarder på olika marknader. Det har ibland varit lite löjeväckande – såsom standarden att gurkor inte får vara för böjda för att få säljas som förstaklassgurkor.

Men teknisk standardisering fyller en viktig funktion just för att olika komponenter och produkter från olika tillverkare ska gå att använda tillsammans.

Det här är förstås en balansgång. Regleringen ska helst inte motverka innovation hos de stora oligopolen själva, men utan standarder blir konkurrensen begränsad till dem. Storföretag är ofta bättre på att ta fram och, framförallt vidareutveckla, produkter där det krävs omfattande resurser, men de kan också hämma innovation hos underleverantörerna som inte passar storföretagets försäljningsmodell.

Frågan är med andra ord vilken sorts kapitalism man vill ha. En som domineras av några få storföretag eller en där även mindre aktörer har rimliga förutsättningar att verka självständigt och slå sig in på marknaden. Det är en vanlig missuppfattning att en marknadsekonomi bara kan se ut på ett sätt – liksom det är en felaktig föreställning att det någonsin funnits en helt oreglerad marknad. Modern kapitalism bygger på olika regelverk, som kan vara väl så invecklade, där myndigheter och företag påverkar varandra.

Samma motsättning som finns mellan små och stora aktörer på produktutvecklingssidan finns även i reparationsledet. En elapparat som inte går att ta isär går inte heller att reparera. Om du bara kan laga din mobiltelefon, TV-apparat eller personbil hos tillverkaren så blir konkurrensen betydligt lägre än om det finns en mängd små aktörer på marknaden. Dyra reparationer gör det dessutom ofta lönsammare att köpa nytt än att reparera, och tillverkarna kan ofta vara mer intresserade av just nyförsäljning.

Tendensen är tyvärr att det blir allt svårare att laga saker (SR 6/8 2017, Sydsvenskan 24/2 2020). Det är en självförstärkande tendens eftersom kunskapen om hur man lagar och reparerar därmed sakta försvinner när den blir olönsam. Små oberoende handlare och reparatörer slås ut medan kedjor och nätleverantörer med stora volymer gynnas.

Om man med kapitalism föreställer sig ett myller av handlare, verkstäder och entreprenörer är det här en olycklig utveckling. Den utarmar dessutom stadslivet. Storskaligheten och oligopoltendenserna är förvisso inbyggda i varje marknad, men de hotar att undergräva densamma. Det finns goda skäl att motverka just dessa drag om man är en anhängare av en marknadsekonomi som skapar ett fritt, levande samhälle och har sin bas i en ansvarstagande medelklass. Särskilt i vår tid när digitaliseringen förstärkt dessa koncentrationstendenser.

För det är inte bara produktion, distribution och innovation som koncentreras av digitaliseringen utan även kunskapen om produkterna, och därmed makten. Den samlas i allt högre grad hos några få jätteaktörer.

Försöken med öppen källkod inom programmering, där olika utvecklare kan bidra med förbättringar, är ett exempel på hur man kan öppna upp för mer decentraliserad innovation. Men motsättningen mellan centraliserade och decentraliserade beslut går igen på en mängd områden. Skillnaden mellan villor – som byggs på enskildas inititativ och finns i en mängd former, speciellt om de är äldre, och moderna flerbostadshus, byggda av oligopolen, som oftast ser ut att vara stöpta i exakt samma form –är ett annat exempel.

Standardisering kan skapa likriktning, om den införs på fel sätt. Men standarder kan faktiskt öka mångfalden om de öppnar upp för fler aktörer på samma sätt som legobitar kan formas till en mängd figurer – medan en färdigtillverkad leksak bara har en form.

Föreställningen att alla sorters regleringar av marknaden är uttryck för socialism – en tanke filosofen Lena Andersson kommer väldigt nära på SvD:s ledarsida (2/10) – står i vägen för en fördjupad diskussion om marknadsekonomin konkreta uttryck och variationer.

Av miljöskäl är det rimligt att vi går ifrån en slit- och slängekonomi där vi köper nytt istället för att reparera det som är trasigt. Men det är också rimligt av sociala och kulturella skäl. Ett samhälle som domineras av några få produkttillverkande storföretag, näthandlare och kedjor samt en stor massa konsumenter har snarast mer gemensamt med socialistisk planekonomi än ett samhälle där kunskapen, innovationen och handeln är spridd, yrkeskunnandet värderas och handel och tillverkning är utspridd på en stor del av befolkningen. Småskaligt företagande gynnar ansvarstagande, engagemang, flit och förkovran. Storskalighetens effekter är ofta de motsatta.

LÄS MER: Säg adjö till slit och slängsamhället