Ungerns premiärminister, Viktor Orbán, gick i sista minuten med på att dra tillbaka sitt veto mot EU:s stödpaket till Ukraina om 50 miljarder euro när unionens ledare samlades på torsdagen i Bryssel.
Formellt får Ungern eftergiften att stödet ska ses över och kan revideras om två år. Men ska man förstå Ungerns ständiga trilskande så handlar det i mer om inrikespolitik än själva sakfrågan. Orbán vill visa hemmapubliken att han är en man att räkna med i internationella sammanhang och att Ungern inte låter sig köras över.
Ungern försöker slå över sin vikt. Landet har knappt lika stor befolkning som Sverige – och man kan faktiskt dra vissa paralleller till hur Olof Palme agerade under kalla kriget. Precis som Sverige då vill Ungern se sig som en ”brygga mellan öst och väst” och åtminstone retoriskt spela en betydelsefull roll.
Hur mycket Orbán drivs av ideologi kan man diskutera. Han var en gång högerliberal, men insåg tidigt att ungrarnas kamp mot kommunismen främst handlade om att uppnå nationellt oberoende. Klart är att han ogärna underordnar sig alla principer från utlandet. Han är först och främst nationalist. Hans inställning till feminism, hbtq-frågor och muslimsk invandring skiljer egentligen inte ut honom särskilt mycket från andra politiker i östra Europa. Det som skiljer ut Ungern är Orbáns och hans partis dominans över statsapparaten, demokratins generella tillstånd i landet är emellertid inte mycket värre än vad som är fallet i närbelägna länder på Balkan.
Så har Ungern också sin speciella historia – som är extremt mycket mer närvarande i ungrarnas medvetande än vår egen historia är hos oss. Ungrarna talar ett språk som närmast är besläktat med finska och estniska och som skiljer ut landet från dess slaviska grannländer. Ungern betraktar sig dessutom som ”för mer” än sina grannar, något som också går tillbaka till dubbelmonarkin Österrike-Ungerns dagar. Lägg till det det i Ungern förhatliga Trianonfördraget från 1920, då landet förlorade mer än halva sin yta och befolkning. Alliansen med Hitlertyskland under andra världskriget var för Ungern ett försök att återta de förlorade områdena.
Det finns alltså en stark grogrund för revanschism, bitterhet och nationalstolthet som Orban kan spela på. Samtidigt är den ungerske premiärministern en pragmatiker som förstår var makten finns. Att verkligen ta strid med EU om Ukrainastödet hade varit att gå för långt. Av samma anledning lär Ungern släppa in Sverige i Nato inom ett antal veckor nu när Turkiet lagt ned sitt motstånd. Orbán vet att han kan vara tuff i retoriken, men i slutänden representerar han bara en mindre centraleuropeisk stat som står i beroendeförhållande till stormakterna – för övrigt också en likhet med Palme.
Orbáns nationalistiskt färgade pragmatism blir kanske som mest tydlig i relationen till Ryssland, där Ungern behållit ett starkt energisamarbete kring kärnkraft, olja och gas trots EU:s sanktioner. Ett annat exempel på detta är landets fördjupade samarbete med Turkiet. Stödet för ett turkiskt EU-medlemskap är högre i Ungern än i många andra länder och Orbán har stöttat fördjupat EU-samarbete med Turkiet. Här kan nämnas att stora delar av Ungern var del av det ottomanska riket under 150 år, vilket påverkade landet kulturellt. Detta samtidigt som Ungern i dag absolut inte vill ha någon muslimsk invandring.
Orbáns snart tio år gamla tal om ”illiberal demokrati” har ofta tolkats som att han skulle ha en annan genomtänkt ideologisk hållning. Men hans främsta princip är snarare att sätta Ungerns – och indirekt sitt eget maktinnehavs – intressen främst, även när det går emot liberala och internationella principer. Han vill helt enkelt vara obunden.
Så länge EU och USA domineras av liberaler, i bred mening, så kommer Ungern anpassa sig till det. Men Orbán räknar med att länder som Ryssland och Turkiet kommer flytta fram sina positioner. Han räknar också med att EU och USA på sikt kan komma att anpassa sig till hans eget synsätt i takt med att högernationalistiska krafter vinner mark.
De styrande i Budapest – liksom i Moskva – har inte heller givit upp hoppet om att utvidga sina gränser. Skulle Ryssland lyckas vinna kriget i Ukraina kan Orbán mycket väl tacka ja till att låta ungersk militär gå in och ”beskydda” den lilla ungerska minoriteten i ukrainska Karpaterna, på gränsen till Ungern. Det skulle förstås spela Putin i händerna.
Frågan är dock om inte Orbán egentligen ska vara glad för att EU håller honom i schack. Ungern drömmer sig tillbaka till en situation där landet kan dra nytta av stormaktsspelet. Men för småstater slutar det ofta illa när retorik övergår till handling och de stora elefanterna börjar dansa på riktigt.
