Ungerns premiärminister, Viktor Orbán, har blivit ett spöke i den svenska debatten.
Ungerns premiärminister, Viktor Orbán, har blivit ett spöke i den svenska debatten. Bild: Szilard Koszticsak

Ungern förminskas till ett slagträ i svensk debatt

Sverige slår sig gärna för bröstet för sin internationalism. I själva verket kombinerar vi vår utbredda okunskap om andra länder med att förlägga våra rädslor, förhoppningar och ideologiska fantasier till dem.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Ni vill ha det som i Rumänien, hördes ingen säga i någon svensk partiledardebatt. Däremot går det knappt en dag utan att Ungern kastas upp som själva inbegreppet av en anti-demokrati. Missförstå mig rätt. Ungern under Viktor Orbáns nationalkonservativa styre har problem med maktmissbruk, korruption och stark dominans för regeringstrogna medier. Det är bara det att detsamma kan sägas om merparten av de postkommunistiska länderna i östra EU, i synnerhet de på Balkan.

I tidskriften Economist demokratiindex för 2022 placerar sig EU-medlemsstaterna Bulgarien, Kroatien och Rumänien exempelvis lägre än Ungern. Samtliga länder på Balkan placerar sig sämre än Ungern, med undantag från Slovenien.

ANNONS

Övriga postkommunistiska stater placerar sig däremot högre upp. Bäst går det för Estland, Tjeckien och Slovenien som förvisso inte når upp till nordiska nivåer men ligger i linje med Västeuropa.

Indexet väger samman en mängd faktorer utöver själva valprocessen; inklusive respekt för rättigheter, politisk kultur, pluralism, statlig korruption och så vidare. För den historiskt bevandrade framstår mönstren som tydliga. De länder som i århundraden låg under Osmanska riket presterar sämre medan kulturellt inflytande från Österrike eller Sverige-Finland verkar i positiv riktning (Estland, Tjeckien, Slovenien).

Ett mer närliggande trauma för de forna östländerna är arvet från nästan ett halvsekel av kommunistiskt förtryck, propaganda, centralplanering, ockupation och förföljelser. Kommunisterna försökte målmedvetet utrota allt civilsamhälle och koncentrera makten. Men kultur och tankesätt sitter djupt. Det framgår inte minst i det historiska arvets betydelse för hur länderna lyckats hantera omställningen efter murens fall. Tjeckoslovakien var till exempel den enda demokratin som fortfarande stod på egna ben fram till den tyska ockupationen.

Liberal demokrati är nämligen inget man genomför i ett historiskt vakuum. Tänk bara på de högt ställda – och hopplöst naiva – förhoppningarna kring avkoloniseringen av tredje världen under 1950-, 1960- och 1970-talen. Inte minst den svenska socialdemokratin kom att stödja diverse till namnet socialistiska befrielserörelser långt efter att de visat sina diktatoriska tendenser – tendenser som ofta var uppenbara från början. Olof Palme syntes hjärtligt på bild umgås med både Kubas Fidel Castro och Robert Mugabe i Zimbabwe. Sverige fortsatte faktiskt att stödja Mugabes diktatur in på 2000-talet (SR 19/11 2017). Även dagens Sydafrika får i viss mån räknas till besvikelserna, eller för den delen den bisarra tanken att göra Irak till en fungerande demokrati genom att invadera och ”befria” landet.

ANNONS

Problemen i Afrika eller östra Europa borde egentligen inte överraska någon med grundläggande kunskaper. Det är snarast våra förväntningar vi bör rannsaka. För i den inrikespolitiska debatten är plötsligt alla strukturella och historiska förklaringar som bortblåsta. I stället blir omvärlden en Hollywoodfilm där de goda slåss mot de onda. Föreställningar som återfinns på högsta politiska nivå. Med den ytliga förståelsen kommer man garanterat inte lyckas stärka demokratiska institutioner runt om i världen. Men det är heller sällan syftet när andra länder görs till politiska slagträn eller drömmar om framtiden.

För det är inte av omsorg om det ungerska folket som landet ständigt lyfts fram av svenska politiker, utan för att det är ett tacksamt sätt att ta billiga politiska poänger. Ungerns premiärminister, Viktor Orbán, har också själv profilerat sig som en nationalkonservativ frontkämpe i kamp mot EU:s klåfingrighet och tidigare kommunistanhängare.

Det är en berättelse som är oemotståndlig för både anhängare och motståndare. Att en verklig förståelse för Ungerns situation kräver att landet sätts in i sin historiska och regionala kontext är det få som bryr sig om. Den tidigare liberalen Orbán har exempelvis hela tiden sett kommunismen som sin huvudfiende, men inte velat acceptera västs syn på modern liberalism. Det är synd att vi nöjer oss med att moralisera. Med en djupare förståelse skulle pratet om att ”Sverige är på väg att bli som Ungern” framstå just så skrattretande som det är.

ANNONS

Sveriges officiella företrädare framhåller gärna hur internationellt orienterat vårt land är. I själva verket är vår förståelse av omvärlden ofta mycket bristfällig – åtminstone i den offentliga debatten. Vi är inte ens intresserade av att förstå de länder varifrån vi tagit emot hundratusentals människor de senaste åren trots allt ihåligt prat om ”multikultur”.

Andra länder reduceras till spelpjäser i vår egen politiska teater eller till projektionsytor för vårt ideologiska önsketänkande. Men världen är komplex. Det finns andra värderingar, andra erfarenheter, andra sätt att leva som går på djupet och som är svåra att förändra (om man nu har den ambitionen). Den insikten rimmar dock inte särskilt väl med den svenska självbilden av att vara ”föregångsland” och redan ha förstått allting bäst.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS