En ofta upprepad anekdot går ut på att direktörer nere på kontinenten gärna undviker sina svenska kolleger när det börjar vankas middag. Skälet skulle vara att svenskarna bara kan prata jobb, eller på sin höjd väder och golf. Franska direktörer ser fram emot att kunna lägga ut texten om litteratur och filosofi för någon som förstår dem. Det är förstås en schablon. Men det är en gammal sanning att kulturen inte står särskilt högt i kurs i Sverige.
Torftigheten förklaras ibland med att vi kommer från ett fattigt bondeland som höll sig med en minimal borgarklass. Här fanns inte tid att sitta och lata sig med böcker, allra minst onyttiga sådana. Det håller bara delvis som förklaring. Stora delar av Öst- och Centraleuropa var också fattiga bondenationer men där kan folk sina klassiker. Kanske är det den lutheranska arbetsmoralen som spökar.
Vara hur det månde med den saken. När någon – i det här fallet regeringen – försöker göra något åt det hela så uteblir applåderna. Tidöavtalet innehåller skrivningar om att ta fram en kulturkanon, eller egentligen flera kanoner på skilda kulturområden. Även i skolan ska det tas fram läslistor som stöd i svenskundervisningen. Sådana listor är vanliga i andra europeiska länder.
Man skulle kunna tro att just kulturdebattörer skulle hälsa ett sådant förslag med glädje. Äntligen har vi makthavare som tar kulturen på allvar! I stället har det inte varit någon hejd på gråten i spalterna. Även en påstått seriös aktör som Svenska författarförbundet lät undslippa sig en debattartikel i Expressen (8/11) som mest framstår som förunderlig. Förslaget på en litteraturkanon utmålas i mörka ordalag som ”förödande för kulturen och det fria ordet”, en ”utarmning av litterär bredd och djup”, till och med något som ”inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle”. Hur ska man förstå dessa överord?
Den normala ordningen i stora delar av världen är att staten står upp för vissa kulturella uttrycks vikt, exempelvis via skolans läroplan, statliga muséer och offentlig utsmyckning. Det är inte ett uttryck för förtryck och det går ypperligt att kombinera med fritt konstutövande. Faktum är att det snarast kan sägas vara ett uttryck för att samhället tar konsten på allvar. Därmed finns det också utrymme att kritisera den rådande kulturordningen på allvar.
Sveriges kanske mest kände författare, August Strindberg, ägnade stora delar av sin författargärning åt att rida till storms mot samtidens officiella smakdomare. Stor konst tar ofta spjärn mot samtiden. Men konflikten kräver två parter, alternativet är att konst och kultur relativiseras till en vara vilken som helst eller en simpel identitetsmarkör. Det är förödande för konsten.
Möjligen bottnar oförmågan att förstå detta växelspel i den specifikt svenska – lutheranska? – föreställningen att ”staten är god”. Om staten lägger fram en kanon så tolkar uppenbarligen en mängd kulturpersonligheter det som att tio Guds bud förelagts dem snarare än en lista med böcker att förhålla sig till, instämma med eller kritisera. Kanske hänger denna brist på distans också samman med kulturlivets svaga materiella oberoende i Sverige, där många kulturutövare är beroende av direkta eller indirekta statliga pengar.
En litterär kanon ska inte heller blandas samman med de värdegrundspropåer som genomsyrar stora delar av den offentliga förvaltningen. En kanon kan med fördel spreta att åt olika håll. Den ska visa vilka verk som haft kulturhistoriskt stor betydelse. Den ska ge en ingång till att förstå hur tidigare intellektuella har resonerat eller utvecklat den skönlitterära gestaltningen. Det är egentligen inte konstigare än att sätta ihop en A-kurs i litteraturvetenskap.
En kanon gör litterärt kvalificerade verk mer lättillgängliga för allmänheten och bidrar till att upprätthålla svenska språkets ställning, något som det tyvärr finns ett stort behov av. Att en litterär kanon skulle vara ett moraliskt eller estetiskt påbud är en djup anti-intellektuell tolkning som avslöjar en oförmåga att förhålla sig vuxet till andra människors tankar och uttryck. Du behöver inte hålla med om allt du läser, tvärtom är det en förutsättning för att växa som människa att konfronteras med det annorlunda.
Alternativet till uttalade kulturella normer, exempelvis i form av en nedskriven kanon, är outtalade regler och statushierarkier. Men medan man kan diskutera och ifrågasätta det tydligt uttalade är informella normer, modetrender eller vad som för tillfället anses "politiskt korrekt" att tycka, något undflyende och svårtillgängligt.
Det blir som med svensk kultur generellt, och då i synnerhet den bildade medelklassens kultur: I den förmenta toleransens namn talar man inte öppet om den, och stänger därmed mer eller mindre medvetet ute dem som inte lärt sig dess skiftande koder – må det vara invandrare eller vanlig svensk arbetarklass med ”fel smak”. Den informella makten, innehavarna av socialt och kulturellt kapital, sveper gärna in sig i relativism och subjektivitet – alla får välja efter sin egen smak – men är likväl ytterligt snabba att döma så fort de får chansen.
Att förneka existensen av den egna makten är en svensk paradgren. Då är det betydligt frimodigare att stå för sitt eventuella inflytande, sitt eget omdöme och sin egen smak. Den som bottnar i sig själv räds inte en litteraturkanon.
