År 2006 ringde och ville ha sin nyhetsvinkel tillbaka. Ungefär så kändes det när Sveriges Radio toppade Eko-sändningen på tisdagsmorgonen med nyheten ”Regeringen splittrad om feminism”.
Vad handlade den om? Jo, att 13 av regeringens 23 ministrar kallar sig för feminister medan de andra har en mer kluven inställning till begreppet. EU-minister Jessika Roswall (M) tyckte att det var alldeles självklart att kalla sig feminist. Utrikesminister Tobias Billström (M) ansåg däremot att jämställdhet är viktigt men att begreppet har ”en tendens att skymma innehållet i politiken”.
Jaha. Mer spännande än så blev det inte. Trots en del journalisters och debattörers brinnande intresse för etiketter är det oftast helt ointressant huruvida en politiker väljer att kalla sig själv feminist eller inte. Etiketten säger egentligen ingenting överhuvudtaget om vilken politik som personen bedriver eller förespråkar.
Bland annat för att det betyder helt olika saker beroende på övrig ideologi. Feminister till höger respektive vänster kommer sällan fram till samma slutsatser. Och även inom högern och vänstern finns det skilda åsikter om vad som är det ”rätta” feministiska svaret, om det nu finns ett sådant.
Man kan exempelvis kalla sig feminist och vara emot surrogatmödraskap, och hävda att det rör sig om exploatering av fattiga kvinnors kroppar. Man kan även kalla sig feminist och vara för surrogatmödraskap, och argumentera för att det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det finns sällan några givna feministiska ståndpunkter, förutom i de allra mest självklara frågorna som handlar om att män och kvinnor ska vara lika inför lagen.
Förutom att begreppet kan betyda skilda saker beroende på vem som nyttjar det finns även det allt för många fall där det används som avlatsbrev. Där avsändaren ägnar sig åt ”pinkwashing”, som det också kallas. Det vill säga: ett företag, parti eller organisation låtsas utge sig för att bry sig om feminism för att kränga fler tröjor, vinna röster eller försöka få medlemmar. Men egentligen har de inget som helst engagemang i frågan.
Därtill finns det gott om politiker som har kallat sig feminister utan att stå upp för kvinnors rättigheter när det verkligen gäller, åtminstone om det krockar med deras världssyn. Som flera av de självutnämnda feministerna i Feministiskt initiativ, däribland dess före detta partiledare Gudrun Schyman, som under lång tid valde att förneka hederskulturens existens och misstänkliggöra och motarbeta dem som bekämpade den. Var det feministiskt?
Därför ska man inte låta sig dribblas bort av vad politiker kallar sig för och vilka etiketter de använder. De kan säga att de är medlemmar av Björnligan, att de är nyliberaler eller andra vågen-feminister. Men det mest relevanta är faktiskt vad de uträttar.
LÄS MER: Symbol-feminismen har gjort män handfallna och kvinnor missnöjda
