Regeringen ska ta fram en ny livsmedelsstrategi. Syftet är att göra den svenska matproduktionen mer konkurrenskraftig, bidra till ökad hållbarhet och minska Sveriges beroende av import. Ett viktigt inslag är, enligt landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), just att stärka Sveriges oberoende. Vid ett krisläge är det inte bra att 50 procent av all mat vi äter importeras.
Det är nog de flesta överens om. Men en annan del av den svenska livsmedelsstrategin har seglat upp i debatten: klimataspekten. Kullgren vill inte ha som mål att svenskarna ska äta mindre kött, trots att just animaliska produkter påverkar klimatutsläppen mer än vad annan typ av mat gör. Enligt Jordbruksverket står jordbruket för 14 procent av Sveriges totala utsläpp. Av de utsläppen utgör metangas från djurens fodersmältning nästan hälften. För att minska klimatpåverkan kan det därför vara en god idé att se över sin köttkonsumtion.
Men jordbruksministern vill inte ha som strategi att minska köttätandet. ”Jag avser inte lägga mig i människors matvanor, om man äter kött en gång i veckan eller varje dag”, sa han till Sveriges Radio (9/3). Samtidigt uppmanar han folk att välja svenskproducerat, så lite moralism kan han ändå unna sig.
Ministern vet nog att detta är minerad mark. Att äta kött eller inte har blivit en del av det så kallade kulturkriget. På ena sidan finns storstadsbor som ser den vegetariska kosten som en del i en hållbar livsstil. På andra sidan finns köttätare som älskar hederlig svensk mat och som inte vill bli uppläxade av några politiskt korrekta typer i Stockholms innerstad. En progressiv vego-vänster mot en konservativ kött-höger.
Ibland kan denna konflikt bli smått löjeväckande, som när GT delade ut hamburgare och korv utanför den ”medvetna” festivalen Way Out West 2012. Även MUF har vid flera tillfällen delat ut hamburgare utanför skolor som serverat vegetarisk mat (DN 8/11 2013).
Det är svårt att veta vilka som är mest pinsamma – de självgoda rädda världen-människorna eller de upprörda köttfanatikerna. Men det är i alla fall där den medialt gångbara konflikten finns. Och med tanke på KD:s väljarbas och korv-viftande i valrörelsen är det inte konstigt att landsbygdsministern indirekt ställer sig på de senares sida.
Men det finns ett annat perspektiv som sällan lyfts fram. Försvarar man verkligen svensk mattradition mot ”PK-veganismen” när man försvarar dagens nivå av köttkonsumtion?
Nej, det gör man inte. Den traditionella svenska kosten består inte av hamburgare. Merparten av alla svenskar som någonsin levat och verkat i detta land har haft en diet bestående av sill, gröt och rovor.
Vi har helt enkelt varit för fattiga för att äta kött i stor skala. Det syns i den traditionella husmanskosten. Ärtsoppa med fläsk, kroppkakor, raggmunk och kålpudding – många av de klassiska svenska rätterna är inte centrerade kring ett stycke kött.
I bondesamhället kunde man inte äta köttstek varje dag. Man födde upp de djur man sedan slaktade och åt. Det skapade en respekt för köttet, och ett synsätt att man inte slänger det hur som helst. När grisen väl slaktades tog man vara på allt som gick att äta. Därav alla märkliga rätter som lever kvar på julbordet, som grisfötter och pressylta.
Måttlighet har varit en nödvändig dygd. Men det har förändrats. I dag är kött en massproduktionsvara som till 50 procent importeras från utlandet.
Sedan 1960 har köttkonsumtionen ökat med 66 procent i Sverige, och den accelererade från 1990-talet och framåt. Detta till stor del på grund av välståndsökning och EU-inträde, som givetvis är positivt. Men kanske också för att många svenskar då hade en närmre relation till amerikanska tv-kanaler än till ett icke-urbaniserat Sverige, vilket nödvändigtvis inte är lika bra. Åtminstone inte om man värnar svensk kultur- och mathistoria.
Det finns med andra ord både klimat- och kulturskäl till att få ned köttkonsumtionen. Polariseringen borde kunna överbyggas. En höger som bryr sig om traditioner och borgerliga dygder borde försvara måttlighet. Inte amerikansk snabbmatskultur.
LÄS MER: Julskinkan förtjänar vår respekt
