Den har stannat kvar i minnet, artikeln där Expressens krönikör Ylva Nilsson förklarar varför den sverigedemokratiske EU-parlamentarikern Charlie Weimers löfte om att reformera EU:s klimatpolitik är nonsens: EU:s beslut är ett resultat av en oerhört komplicerad lagstiftningsprocedur, på samtliga politiska nivåer – manglandet, kompromissandet, blodet, svetten, tårarna – och utesluter därmed någon grundläggande reformering.
Det här är vad politikerna och medlemsländerna, sammantaget, vill ha. Och dessutom är näringslivet redan med på tåget och merparten av all produktion siktar mot omställning och förnybar energi.
Det är å ena sidan en sannfärdig beskrivning av hur EU:s lagstiftningsprocess lever sitt eget liv, och hur det som en gång har tryckts igenom, sällan dras tillbaka. Å andra sidan uttrycker krönikan ett slags oförmåga att föreställa sig ett Europa där den ideologiska tyngdpunkten har flyttat rejält högerut, och där unionen stiftar helt andra slags lagar. Där miljardsubventioner inte används för att få det att se ut som att ”näringslivet” driver på för en grön omställning, till exempel. Eller där Europa inte ensamt gör konkret politik av Parisavtalets målsättningar – medan resten av världen mest tittar på.
Analytiker och opinionsinstitut förutspår att sommarens EU-val kommer att ge ytterhögern betydligt fler platser i parlamentet. Kommissionärerna, som utgör EU:s ”regering”, utses därefter av de nationella regeringarna. Och eftersom den höger som är nationalkonservativ, högerradikal eller nationalpopulistisk vunnit framgång i många av medlemsländerna sedan förra EU-valet, kommer även kommissionen att se annorlunda ut efter sommaren.
Som Håkan Boström skrev på den här sidan för några veckor sedan (GP 20/3), kan den ideologiska förskjutningen högerut göra att EU faktiskt börjar bli en arena för verkliga politiska konflikter, alltså mer likt de nationella politiska systemen. Hittills har den huvudsakliga konfliktlinjen gått mellan majoriteten, som omfamnar den ideologiska Europatanken, och minoriteten, som vill begränsa EU:s makt.
Den lagstiftning som tagits fram i EU har ofta varit resultatet av breda överenskommelser och ett oändligt antal kompromisser. Det är därför vi kan höra såväl energiminster Ebba Bush (KD) som miljöminister Romina Pourmokhtari (L) försvara den europeiska klimatlag som även europeiska socialdemokrater är hyfsat nöjda med.
Men ofta verkar det som att politikerna är nöjda bara genom att ha varit med och baxat fram en lagstiftning. Eftersom det är så erbarmligt jobbigt. Ni vet hur de låter, politikerna som kommer tillbaka från Bryssel och lättade meddelar att nu, nu finns äntligen en gemensam EU-lagstiftning på plats.
Asylpolitiken till exempel. Den har man enats om flera gånger efter besvärliga förhandlingar – men utan att problemen har lösts. Fortfarande är Italien ett överbelastat mottagningscenter för båttrafiken från Afrika och Mellanöstern. Fortfarande strömmar migranter till Tyskland, som har samma problem som alla andra att avvisa dem som saknar asylskäl. Fortfarande dör tusentals människor på Medelhavet varje år – även om vi inte pratar så mycket om det precis nu. Fortfarande blir vi helt villrådiga om en Putin eller en Erdogan skickar migranter mot våra gränser. Fortfarande ökar segregationen i många europeiska länder när utanförskapsområdena fylls på av nya migranter.
Det har varit så viktigt att lösa problemet tillsammans att problemet aldrig har lösts. Några länder tar emot merparten av migranterna, medan resten av unionen diskuterar hur det system ska se ut där migranter pytsas ut i lagom stora portioner till samtliga medlemsländer, och vad man ska betala om man vill slippa. Nu är ett nytt paket på väg, men det är ingen högoddsare att de mekanismer som ska lösa knäckfrågan, kommer att sättas ur spel innan paketet klubbas – och politikerna svettblanka återvänder till sina hemländer och i medierna gratulerar sig själva till att nu finns det äntligen en gemensam politik på plats.
Överallt talar politiker om att ett solidariskt system kommer att lösa migrationsproblemen. Men så länge vi bekänner oss till asylrättens krav på att alla människor som når våra gränser ska ha rätt att söka asyl, så kan problemet inte lösas, bara skyfflas runt. Men vad hjälper det Sverige och Nederländerna att Ungern eller Slovakien betalar 200 000 kronor för att ta emot migranterna som Victor Orbán eller Robert Fico inte vill ha? Ingenting. Det handlar inte om pengar, inte på det viset.
Man kan peka på de stora meningsskiljaktigheterna inom ytterhögern. Man kan framhålla att politik egentligen formas av nationella intressen, av riksbanker, av företag och lobbyister. Man kan låtsas att inget som beslutats någonsin kan rivas upp. Men till och med om Ursula von der Leyen skulle väljas för en andra period, kommer hon denna gång att luta sig mot ett lite mer högerpopulistiskt parlament och sitta som ordförande för en lite mer nationalkonservativ kommission. Hon har aldrig framstått som en politiker med några särskilt starka principer själv. Hon blir nog som dem hon är med.
För närvarande diskuterar britterna möjligheten att dra sig ur de konventioner som gör att de måste släppa in och pröva asylskälen för de hundratusentals migranter som kommit i båtar över kanalen de senaste åren. När tyngdpunkten i Bryssel flyttas högerut, kommer den europeiska debatten snart att handla om samma sak.
Man kan säga så här: De som alltid talar sig varma för gemensamma lösningar kommer inte att gilla de gemensamma lösningar som ett mer nationalkonservativt Europa arbetar fram.
