Det blåser högervindar i Europa inför EU-parlamentsvalet den 9 juni. Och det är framför allt radikalhögern som har vind i seglen. De europeiska partigrupper som väntas gå starkast framåt är ECR (där svenska SD ingår) och ID (där tyska AfD ingår). Orsaken stavas missnöje – med den fortsatta illegala invandringen över Medelhavet, ökade bränslepriser till följd av Ukrainakriget och inflationen samt genomförandet av EU:s klimatomställning.
För de vänster- och mittenorienterade krafterna i EU-parlamentet är det dåliga nyheter. Opinionsmätningarna talar för att den traditionella högern i EPP-gruppen (där svenska M och KD ingår) kommer få egen majoritet tillsammans med ECR och ID. Det är med andra ord troligt att vi får se ett annat EU efter valet än det vi varit vana vid de senaste fem åren. 2019 var ett framgångsår för de gröna partierna och Macrons nystartade mittenrörelse i Frankrike. De har i praktiken haft en vågmästarroll i parlamentet, vilket drivit EU i en progressiv riktning.
Hur mycket pendeln slår tillbaka efter valet beror dock inte bara på valresultatet. Det är i hög grad upp till den etablerade högern hur mycket man vill utnyttja sin potentiella majoritet högerut, och hur mycket man vill fortsätta bygga stora koalitioner med socialdemokrater och gröna liberaler i mitten.
EU-parlamentet fungerar nämligen inte riktigt som ett nationellt parlament. Den tydliga kopplingen mellan riksdagsmajoritet och regeringens inriktning som vi är vana finns inte på samma sätt. Pedagogiskt kan man se Kommissionen som unionens regering. Ministerrådet som dess överhus och EU-parlamentet som dess underhus.
Sverige hade två kammare i riksdagen fram till 1971. Storbritannien har som bekant kvar det systemet och även USA har två kammare i form av Senaten och Representanthuset. Kommissionen motsvarar en regering då det är den enda EU-institution som kan initiera ny lagstiftning. Den måste dock godkännas av Parlamentet och Ministerrådet. Det sker i en komplicerad process. Men det ger ändå skäl att jämföra dessa två institutioner med ett över- och underhus i nationella parlament.
Parlamentet väljs direkt av folken i Europas länder. Ministerrådet väljs indirekt eftersom där sitter representanter för de nationella regeringarna. Parlamentets makt över valet av ny kommission ligger i att en majoritet där kan vägra godkänna en ny kommission, precis som riksdagen kan stoppa en regering från att tillträda. Kommissionens sammansättning avgörs dock av de nationella regeringarna som utser kommissionärer.
Man kan säga att det är en del av tanken med EU att det inte ska vara helt raka rör i beslutsmakten. EU har byggts upp med starka drivkrafter för konsensusbeslut och inslag av expertstyre. De demokratiska inslagen har snarast tillkommit efterhand. På så sätt påminner EU om de nationella parlamentens utveckling under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet där dagens renodlade demokratiska inslag växte fram stegvis.
Partiväsende och renodlad parlamentarism (att regeringen avspeglar riksdagsmajoriteten) var inte någon självklarhet från början i det nationella styret. Även i Sverige förespråkade konservativa krafter nationell sammanhållning (konsensus) och en regering som var kungens rådgivare, gärna med oberoende ämbetsmän. Det är faktiskt snarlika argument som används inom EU idag för att inte ta steget fullt ut till en federal demokrati.
Skulle EU-parlamentet få rätt att utse kommissionen på samma sätt som riksdagen utser regering skulle vi få en helt annan dynamik i EU-politiken med en mycket mer tydlig höger-vänsterkonflikt och en starkare identifikation med de europeiska partierna. Frågan om EU:s makt skulle delvis ge vika för frågan om EU:s inriktning.
Framgångarna för ytterhögern i Europa kan därför ha en paradoxal effekt. Det är i hög grad den elitära konsenuskulturen i Bryssel som hindrar framväxten av en europeisk politisk arena med riktiga politiska konflikter som engagerar medborgarna och journalisterna. Tydligare motsättningar innebär också tydligare visioner för vad EU ska vara. Även ytterhögern har blivit allt mer europeisk och samarbetsinriktad sinsemellan, inte minst med fokus på stärkt gränsskydd och ett förment försvar för ”europeiska värden”.
På samma sätt som demokratins genombrott stärkte nationalstaten genom att stärka den nationella politiska arenan för konflikt – inte minst tack vare den då radikala arbetarrörelsen – kan alltså de högerradikala krafterna helt utan att ha avsett det komma att stärka den europeiska politiska arenan som en allt mer central plats för politiska konflikter. I stället för "för eller emot" EU går vi mot en strid om vad EU ska vara. Det kommer ge EU-partierna starkare mandat att driva politik.
EU:s framtid avgörs inte bara av formella konstitutionella reformer utan i hög grad av hur praxis växer fram. Hur EPP-gruppen (den traditionella högern) väljer att utnyttja sin troliga majoritet efter valet tillsammans med radikalhögern kommer därför ha vidare betydelse. Det troliga blir en kompromiss där man samarbetar i enskilda frågor åt både höger och vänster (det är exempelvis uteslutet att samarbeta med de Rysslandsvänliga delarna av radikalhögern). För EU:s institutionella utveckling är det dock kvarhållandet vid det gamla – breda uppgörelser mellan höger och vänster – som utgör den konservativa linjen, medan växling vid makten och politisk konflikt är det som federalisterna bord bejaka.
