Lärarutbildningen har varit ett sorgebarn för varje regering de senaste decennierna. Antagningskraven har varit för låga, avhoppen för höga och de som lyckas ta sig inom utbildningen är ofta illa rustade för verkligheten som möter dem i klassrummet.
Under regeringen Reinfeldts första mandatperiod påbörjades arbetet med att göra om lärarutbildningen. Den dåvarande folkpartiledaren och skolministern Jan Björklund tog sig an den med målet att svensk skola skulle bli världsbäst på kunskap, som det stod på partiets valaffischer 2006.
Men inte ens Björklund blev nöjd med den utbildning som lanserades 2011, där lärarlegitimationen infördes tillsammans med fyra olika lärarexamina. Några år senare sågade han den vid fotknölarna: ”Lärarutbildningen i Sverige är undermålig”, sa Björklund (SvD 24/9 2017).
Nu ska ett nytt gäng liberaler, utbildningsminister Mats Persson (L) och skolminister Lotta Edholm (L), göra ett försök att omdana Sveriges mest kritiserade högskoleutbildning. En utredning för att göra om lärarprogrammet tillsattes i juli och pågår fram till nästa år. Målet är att skapa en utbildning som är mer praktisk och inriktad på hur barn lär sig och skolans vardag ser ut, snarare än att lära ut olika abstrakta pedagogiska teorier.
Inger Enkvist, skoldebattör och professor emerita i spanska, påpekar att Eric Hanushek, en av världens främsta utbildningsekonomer inte har hittat något samband alls som visar att modern pedagogisk utbildning ger höga resultat hos eleverna (NWT 19/5 2022).
I direktiven till utredningen står det särskilt att den ska ”föreslå hur utbildningsinnehållet kan reformeras med ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik”. Det behövs.
Hannes Snabb, ordförande för Liberala studenter och själv lärarstudent, bekräftar bilden av en utbildning med problem i en artikel i nättidningen Smedjan (24/7). Snabb beskriver hur han undervisas av lärare som tycker att det är oviktigt att elever lär sig att skriva för hand, som underkänner idén om test som examinationsmetod och som är emot att elever får läxor. Samtliga ståndpunkter står på tveksam vetenskaplig grund. En enstaka students upplevelser ger inte hela bilden av hur den svenska lärarutbildningen mår. Men hans erfarenheter delas av fler, och de säger något om vilka idéer som florerar på ett av den svenska högskolans viktigaste program.
Alltså bör det inte förvåna någon att de liberala ministrarna redan har stött på patrull. Anders Linde-Laursen och Cathrine Norberg, ordförande respektive vice ordförande för Lärarutbildningskonventet, anser att regeringen vill frånta lärarutbildningen sin akademiska frihet genom detaljreglering (SvD 13/5).
I ivern att rycka ut till lärarutbildningens försvar skriver även Linde-Laursen och Norberg att avhoppen från utbildningen minskar – något som har varit ett av de största problemen genom åren.
Om man tittar närmare på siffrorna från Universitetskanslersämbetet så ser man att avhoppen förvisso har sjunkit, men det är från en oerhört hög nivå. 2011/2012 hoppade så många som 41 procent av nybörjarna av ämneslärarprogrammet, 2020/2021 var siffran 32 procent. Man måste verkligen vara en obotlig optimist för att tycka att det är acceptabelt att en knapp tredjedel av studenterna lämnar utbildningen.
Lärarutbildningskonventets kritik, att politikerna ska lämna deras utbildning i fred och ge dem arbetsro, är inte oväntad. Men lärarutbildningen är inte bara deras ensak. Att Sverige lyckas med att utbilda kompetenta och kunniga lärare är avgörande för hela samhällets utveckling. För i förlängningen är det inte bara ett enstaka utbildningsprogram som står på spel, utan även Sveriges framtid som kunskapsnation.
LÄS MER: Lägg ner dagens lärarutbildning – kraven är för låga
