En 31-årig man knivhögg under torsdagsmorgonen fem personer, varav fyra barn i den franska staden Annecy. Barnen var i två- till treårsåldern. Dådet ägde rum i en park i närheten av vattnet – inte en plats där man förväntas vara på sin vakt inför oprovocerat våld.
För två av barnen och en vuxen är tillståndet, i skrivande stund, kritiskt. Under torsdagen hölls en tyst minut i Frankrikes parlament för att hedra offren för angreppet. Polisen gick ut med uppgiften att mannen sedan tidigare inte är känd av fransk polis och att han har bott i Sverige under tio år. Enligt Aftonbladet fick han uppehållstillstånd 2013 efter att ha kommit från Syrien. Han har upprepade gånger sökt svenskt medborgarskap, senast förra sommaren, men nekats.
Sverige är känt för mycket i omvärlden – vår natur, storföretag, neutralitet och litteratur. Men allt oftare nämns Sverige i samma andetag som brottslighet och integrationsproblem.
Amerikanska Wall street journal gjorde nyligen ett längre reportage betitlat ”How Peaceful Sweden Became Europe’s Gun-Murder Capital” (WSJ 22/5). Det är ingen smickrande beskrivning av Sverige: Stockholms dödliga skjutvåld är trettio gånger högre än Londons rapporteras det i texten.
På många sätt har de sociala problemen i vårt land blivit så allvarliga att de är internationellt kända. I varje nyhetsinslag om dådet i Annecy nämns nu att den trettioettårige mannen bott i Sverige under ett decennium. Många undrar då: Vad hände egentligen i Sverige?
Enskilda vansinnesdåd går att bortförklara med att de alltid kommer att äga rum, i alla länder. Människor med missbruk och psykiska problem går ibland lös på sin omgivning. Men händelsen i Annecy är inte en isolerad företeelse och går inte att bortförklara på det viset.
Flera av de uppmärksammade våldsbrott begångna av ensamma män som ägt rum under de senaste åren i Sverige – minns dubbelmordet på Ikea 2015 eller terrordådet på Drottninggatan 2017 – utfördes av män som hade något gemensamt.
Abraham Ukbagabir, dubbelmördaren i Västerås som kom från flykting från Eritrea skulle precis utvisas till Italien efter att ha blivit nekad uppehållstillstånd i Sverige. Han var arg och bitter. Han attackerade en mor och hennes vuxne son för att ”de såg svenska ut”. Dådet var en hämnd för att han kände sig orättvist behandlad då han trodde att han skulle få stanna i Sverige men nekades uppehållstillstånd.
Rahmat Akilov, som begick terrordådet på Drottninggatan levde i det omfattande skuggsamhälle som återfinns bakom den putsade fasaden i vårt land. Även han nekades uppehållstillstånd i Sverige men stannade ändå. Han hankade sig fram på svartjobb, gled längre och längre bort från sin familj i Uzbekistan och var, enligt personer som stötte på honom, i ett eländigt tillstånd. Isolerad och olycklig vände han sin till radikal islamism. Men det finns inga tecken på att han var någon djupt troende person. Han var en trasig person vars problem inte var Sveriges ansvar att hantera.
Mannen som begick dådet i Annecy nekades medborgarskap, upprepade gånger. I de ovannämnda fallen handlar det om invandrade män som antingen inte funnit sin plats i Sverige – eller på olika sätt avvisats av Sverige. De har ofta, men inte alltid, kommit hit utan sina familjer, saknat stadigt arbete och dragits med obearbetade trauman. Den kulturella krocken med det märkliga nordiska landet är också en viktig beståndsdel – vi förstår sällan hur främmande Sverige är för människor från andra länder.
Vad det egentligen innebär att ta emot människor från krigs- och konflikthärdar är inte något som riktigt problematiserats i Sverige. Det har betraktats som en humanitär självklarhet, medan allt det där komplicerade med att få människor att fungera ihop varit något vi kan ta senare. Nu är senare.
Under många år fick vi i Sverige höra från myndiga personer inom akademi och offentlighet att det inte fanns någon nämnvärd baksida med invandringen. De problem som fanns kunde härledas till offentliga insatser (eller brist därpå), arbetsmarknadens utformning eller någon annan fråga som vi hade diskuterat alldeles oavsett om det fanns invandrare här eller inte.
Men migration är mer komplicerat än så. Varje enskild individ kommer med en hel värld och dess historia inom sig. Människor bär på alla möjliga trauman som de inte rår över. De har brutit upp, i regel mot sin egen vilja, med ett liv som de har vant sig vid – och från ett land och en kultur där de är hemmastadda – för att förflyttas till andra sidan jorden. Det här handlar inte om att helt enkelt geografiskt förflytta sig. Även migranter som utan större problem anpassar sig till sitt nya hemland gör det inte utan smärta och svårigheter.
I Sverige har det saknats ödmjukhet och insikt om vad det gör med människor att emigrera. Vi har försökt förstå utmaningen med migrationen som ett tekniskt problem och inte som en existentiell fråga. I vårt ingenjörsmässiga land med modernisering som ledstjärna har människor betraktats som ansikts- och erfarenhetslösa subjekt som i mötet med Sverige snabbt och ledigt förväntas bli svenskar och förstå det här särpräglade och märkliga landet.
Oavsett vad gärningsmannen i Annecy varit med om i Sverige så är det uppenbart att det där decenniet här inte gjorde att han blev någon fredlig och välanpassad individ. Han hade emigrerat från inbördeskrigets Syrien och var uppenbarligen så dysfunktionell att han helt oprovocerat gav sig på barn med en kniv.
Den demografiska förändringen av Sverige är den största förändringen av vårt samhälle sedan rösträttsreformen och urbaniseringen under början av 1900-talet. Det har fundamentalt omdanat vårt land, på gott och ont. Vårt land har fått hundratusentals människor som arbetar, studerar, betalar skatt och deltar i samhället fullt ut. Men också många människor som helt enkelt inte fungerar i sitt nya land.
Någon gång måste insikten sätta sig att migration inte är något som kan hanteras utan en plan eller rätt resurser. I många länder, exempelvis Kanada, väljer man med hjälp av FN:s flyktingorgan, UNHCR, ut fulltaliga familjer – då man insett att singelmän i ett nytt samhälle ofta hamnar snett. Flyktingar intervjuas och kontrolleras redan innan avfärd från flyktinglägret, allt för att underlätta senare steget in i samhället. Sådana kontroller gör också att extremister och brottslingar kan nekas inträde innan avresa. När de väl är framme i det nya hemlandet så väntar ingen evighetslång tillståndsprocess – utan livet kan komma igång.
En sådan inställning visar hur en humanitär hänsyn kan samsas med det mottagande samhällets kapacitet att ta emot människor. Sådan selektion kan framstå som kall men den är också nödvändig om migrationen ska bli långsiktigt hållbar. Tyvärr har sådana pragmatiska lösningar på migrationspolitikens dilemman antingen saknats i Sverige eller avfärdats som omänskliga. Men det omänskliga är att respektlöst hantera migration enkom som en enkel humanitär insats.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
