Sverigedemokraterna befinner sig i en svår sits. Å ena sidan har partiet för första gången fått inflytande över regeringspolitiken genom Tidöavtalet, vilket är en stor framgång för partiet. Å andra sidan vill partiet inte komma för långt in i värmen. Hela SD:s anti-etablissemangsimage kan ju gå förlorad om partiet blir ett bland andra.
Ytterligare ett problem för SD är att deras stora fråga – invandringen – numera inte är ett politikområde där de är ensamma om att inta en kritisk ståndpunkt. För sju-åtta år sedan var debatten en annan. Samtliga partier utom SD hävdade att det inte fanns några problem med att ha Europas öppnaste gränser. I dag är det inte så. Nu finns åsiktsskillnader mellan partierna som bättre speglar befolkningens uppfattningar.
Det är bra för svensk demokrati. Men det kan som sagt bli ett problem för SD. Partiets plan tycks därför vara att bredda sig genom att göra klimatet till den nya invandringsfrågan.
Att SD vill profilera sig som det parti som ”inser fakta” om den enligt deras uppfattning urspårade klimatpolitiken är uppenbart. Riksdagsledamoten Elsa Widding har på kort tid gjort sig känd för sin kritik av Sveriges klimatambitioner. Hennes partikollega Martin Kinnunen framhåller i en intervju (SvD 4/12) att partiet inte är klimatförnekare, men menar att Sverige bör ha en betydligt mindre ambitiös inställning än tidigare. SD menar han har före alla andra insett att klimatpolitiken slår onödigt hårt mot transportsektorn.
Kommer strategin att lyckas? Kommer partiet att kunna locka kvar väljare genom att göra klimat- och miljöfrågorna till den nya migrations- och integrationsfrågan och därmed säkra sin plats som en ”outsider” i svensk politik?
Det finns mycket som talar för att det inte kommer att gå. Ett av skälen är att partiet inte har särskilt högt förtroende i klimat- och miljöfrågor. Enligt en Novusmätning från i våras kom SD på plats fyra av åtta när väljarna rankade vilka partier som har bäst klimatpolitik. Nio procent av väljarna ansåg att SD var bäst medan MP och M låg i topp. Flera andra opinionsundersökningar visar liknande resultat.
Siffran är klen om man jämför med SD:s förtroende i migrations- och integrationsfrågorna där partiet har överlägset högst stöd – 28 procent ansåg i samma mätning att SD hade den bästa politiken på området. Stödet för partiets miljöpolitik kan förvisso öka, men att vinna så kallat sakägarskap brukar ta mycket lång tid för ett politiskt parti. SD har ju fortfarande högst förtroende i migrationsfrågorna trots att både M och S har svängt.
På kultursidor och i delar av politiken låter det ofta som att klimatet är en vattendelare på samma sätt som invandringen var tidigare. På en sida finns de som hävdar att mänskligheten kommer att gå under. På andra sidan finns Sverigedemokraterna – det tycks åtminstone vara deras plan – som svarar med att det är klimatalarmism. På så vis påminner klimatfrågan om hur migrationsfrågan debatterades tidigare. Tonläget är högt och stundvis polariserat.
Men ser man till väljarnas preferenser är klimatet inte alls den vattendelare som migrationsfrågan var. Det finns och har under flera år funnits en relativ majoritet för att ta emot färre flyktingar, även under perioder då politiken gick åt motsatt håll. I en undersökning från Ipsos från i somras oroar sig hela 55 procent av svenskarna för brott och våld i samhället, en fråga som ofta kopplas samman med migration och integration.
Miljö och klimat har inte samma laddning. Miljöfrågan hamnar ofta någonstans i mitten när väljarna rangordnar viktiga politiska områden. Gemene man anser helt enkelt att miljö och klimat är viktiga frågor men inte har högsta topp-prioritet. Det är ett dåligt underlag för att starta ett kulturkrig, i alla fall om man vill ha folk med sig. Eller mot sig för den delen.
Ytterligare ett skäl till att miljö och klimat skiljer sig från migrationsfrågan är att de olika partierna på detta område står för olika inriktningar i politiken och har gjort så länge. Alla anser att klimatfrågan är viktig men lösningarna skiljer sig åt. Det finns nyanser och alternativ på ett sätt som inte fanns i migrationsfrågan.
Den som vill göra klimatet till en del av kulturkriget, oavsett vilken sida man står på, kan därför bli besviken.
