I år firar den svenska riksdagen att det gått 100 år sedan det första valet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hölls. Det finns knappast någon i dag som förespråkar ett annat politiskt system.
Ändå utmanas demokratin från flera håll – indirekt. Det är ingen som uttalat vill avskaffa den första meningen i regeringsformen, all offentlig makt utgår från folket. Snarare förmedlas misstron mot demokratin mellan raderna.
Tron på demokratin som process för politisk förändring sviktar inom delar av etablissemanget. Men det är även tydligt inom vissa delar av miljörörelsen. SVT rapporterar om en grupp ungdomar och jurister som avser stämma den svenska staten för bristande klimatåtgärder (SVT 5/9). De åberopar barnkonventionen, som numera är svensk lag, och Europakonventionen. Liknande fall har drivits i bland annat Nederländerna där aktivisterna vunnit.
Till och med en radikal miljöorganisation som Greenpeace, känd för civil olydnad, tycks numera förlita sig på domstolarna. ”Som ett resultat av att klimatkrisen blivit alltmer kännbar i människors vardag och makthavarna misslyckats att agera, har domstolarna fått en allt viktigare roll i klimatarbetet då de kan pressa fram snabbare och skarpare åtgärder”, skriver organisationen på sin hemsida, och nämner att antalet klimaträttsfall runtom i världen dubblerats på tre år.
LÄS MER: Lösningen på klimathotet är ekonomiska drivkrafter
Och är det inte domstolarna som ska rädda klimatet är det experterna. SVT:s egen klimatkorrespondent Erika Bjerström är, med hänvisning till en statlig utredning och debatten på ledarsidorna, inne på att Sverige behöver en klimatmyndighet (SVT 6/9). I en analys, som nästan framstår som en opinionstext, jämför hon klimatkrisen med coronapandemin och resonerar kring att det kan behövas en "klimatets Anders Tegnell". En expert som träder fram och tar ansvaret för att leda Sverige vid klimatrelaterade kriser.
Den som är mest radikal i sin uppfattning om att demokratin inte kan hantera klimatkrisen är troligtvis filosofen Torbjörn Tännsjö. Han menar att det kan bli nödvändigt att inrätta en global klimatdespoti för att minimera utsläppen av koldioxid. ”Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse”, skrev han i DN för några år sedan.
De som driver rättsprocesser mot staten, eller vill att myndigheter och experter får en mer framträdande ledarroll i klimatarbetet, vill inte avskaffa fria val. Men de vill att klimatfrågorna får en särställning och lyfts bort från det demokratiska beslutsfattandet. Den bristande tilltron till att samhällsförändring kan och bör ske just genom politik är tydlig.
Den demokratiska proceduren, där politiska beslut går genom riksdagsmotioner och propositioner, via riksdagens utskott och sedan till omröstning – och före dess behandlas i partiernas interna demokratiska processer – orsakar frustration. Det tar tid. Och framförallt måste politiker väga in flera aspekter av en politisk fråga. Är det värt att störa fågellivet eller riskera Sveriges försvarsförmåga för att bygga vindkraft? Vad väger tyngst, människors vilja att solsemestra eller att få ner utsläppen från flyget? För en klimatexpert är svaret kanske självklart. Men för en politiker som måste ta ett helhetsansvar för besluten är det inte lika enkelt.
Expert- eller domstolsvälde sätter de demokratiska mekanismerna ur spel. Att politiker bör lyssna på experter, och att domstolar ska avgöra juridiska tvister, är inte samma sak som att lägga ut det politiska ansvaret på dessa.
Den demokratiska processen har en rad kontrollmekanismer: det finns en politisk opposition som kritiserar de styrande. Det finns medier som granskar besluten. Makthavarna känner sig tvingade att göra det de lovat för att inte bli bortröstade. Det är viktigt, oavsett om det rör klimatet, gängkriminaliteten eller sjukvården. Utan dessa mekanismer finns risk för korruption. Ansvarsutkrävandet omöjliggörs. Man kan inte rösta bort en domstol om man är missnöjd med dess beslut.
Om riksdagen försköt klimatbesluten till jurister att tolka en allmänt skriven rättighetsdeklaration. Alternativt gav en myndighet i uppdrag att bestämma Sveriges klimatpolitik. Ja, då hade besluten säkerligen kommit snabbare. Men det skulle ske till ett högt pris.
Klimatet precis som många andra frågor kräver en långsiktig politik, och en sådan kan inte upprätthållas annat än genom bred folklig förankring.
