Två av de hittills mest intressanta sommarpraten i P1 stod journalisten Diamant Salihu och psykiatrikern och författaren Stefan Krakowski för. De båda har under fjolåret publicerat intressanta och relevanta reportageböcker om två samhällsfenomen som har vissa likheter, teman de båda återkommer till i sina sommarprat. Båda böckerna har fått ett positivt mottagande. Men där den ena blivit unisont hyllad har den andra fått kritik för ambitionen att försöka förstå ett fenomen. Vi återkommer till det.
Salihus ”Tills alla dör” (Mondial 2021) handlar om de blodiga gängkonflikterna i Järvaområdet i Stockholm. Genom att prata med de unga killarna och med andra boende i området söker han svar på frågan om varför unga män skjuter ihjäl varandra. Ungdomar som tidigare var barndomsvänner, som spelade fotboll ihop och gick i samma klass, ser nu varandra som fiender i ett krig.
Även Krakowskis bok ”Incel – om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris” (Bazar förlag) handlar om unga män som inte fungerar i samhället. Men de Krakowski lyckas komma nära är inte gangstrar i förorten, utan så kallade incels – unga killar som lever i ofrivilligt celibat. Det är en heterogen grupp. Men gemensamt är att de känner sig misslyckade för att de har svårt att nå fram till det motsatta könet. Många av dem lever i social isolering och tillbringar mycket tid framför datorn, surfandes på så kallade incel-forum för att möta likasinnade. Vissa av dem har anammat en misogyn och konspiratorisk, ibland högerextrem, världsbild.
LÄS MER: Varför skjuter unga män varandra i förorten?
Det både Salihu och Krakowski gjort inom sina respektive områden är att faktiskt tala med dem det handlar om. De har båda två genom gediget journalistiskt arbete försökt att på djupet förstå två destruktiva subkulturer bestående av asociala unga män. De gängkriminella är så klart ett mycket allvarligare samhällshot än de killar som sitter hemma framför datorn, som främst riktar sin frustration inåt i form av självhat snarare än spränger bostadshus i luften. Men det har skett terrordåd med incel-kopplingar i USA och Kanada. I Sverige uppger den misstänkte skolmördaren i Malmö att han inspirerats av dessa dåd. Att förstå incelkulturen är därmed viktigt ur ett säkerhetsperspektiv.
Bägge böckerna har fått positiva recensioner. Men där Diamant Salihu unisont hyllats har Stefan Krakowski fått en hel del kritik. Inte för att boken på något sätt skulle misslyckas med ambitionen att gestalta en värld som få tidigare fått inblick i. Utan för att boken gör just det. Genom sitt nätbaserade wallraffande lyckas författarenn på ett ingående vis redogöra för incelmännens världsbild och självuppfattning. Han presenterar också tänkbara förklaringar till hur incel-kulturen har kunnat uppstå, som att kvinnors högre utbildning och ekonomiska oberoende gör att män med låg status ”blir över”.
Men dessa förklaringar godkänns inte av alla. Kriminologen Nina Rung menar att Krakowski ursäktar de unga männens kvinnohat. Enligt henne delar Krakowski incelmännens uppfattning att det är kvinnors fel när män blir utan partner. Rung menar att Krakowski fråntar männen det egna ansvaret när han försöker förstå deras världsbild.
Även den feministiska författaren Maria Sveland anser att Krakowski gör fel när han beskriver ett fenomen utan att ”analysera och kritisera”. Vilket han gör, men inte på hennes sätt. För det Rung och Sveland kräver är att fenomenet incels undersöks utifrån en färdig förklaringsmodell där män alltid har makt. Man får inte försöka förstå utan att också fördöma utifrån en given ideologisk modell.
LÄS MER: Hur ska vi hjälpa de ensamma männen?
Det är intressant att en sådan kritik aldrig riktas mot journalister som försöker beskriva gängrivaliteten i storstädernas invandrartäta förorter. Trots sina stora olikheter har ju dessa två subkulturer en del gemensamt: det handlar om unga män som uppvisar ett asocialt beteende, har låg utbildning och ofta anser att samhället eller ”systemet” är orsaken till personliga misslyckanden.
Ändå är det ingen som kritiserat Diamant Salihu, eller någon annan journalist som skildrat gängvåldet, för att ursäkta de kriminella. Få anser att det personliga ansvaret fråntas när man redogör för gängmedlemmarnas bristande skolresultat, trångboddheten, de frånvarande fäderna och normlösheten som uppstår i glappet mellan föräldrarnas kultur och det svenska samhället. De flesta klarar av att diskutera integrationsproblem utan att vråla att själva diskussionen i sig ursäktar individuella våldshandlingar.
Varför är det så? Troligtvis är orsaken att delar av offentligheten är så besatt av sin egen ideologiska maktanalys att man har svårt att se världen utan den. Man har på förhand bestämt vilka grupper som placeras längst ned i makthierarkin – som förortsbor – medan incelkillen Martin ses som en makthavare i patriarkatet, en ”vit kränkt man”, trots att även han befinner långt ifrån toppen på samhället. Ibland kan en ”analys” helt enkelt så i vägen för att förutsättningslöst förstå ett samhällsproblem.
Och framför allt: Att diskutera hur ett dåligt fenomen kan ha uppstått betyder inte att man ursäktar beteendet. Den som skjuter har ett val. Den som saknar närhet från kvinnor har ett eget ansvar att styra upp sitt liv. Men ur en politisk och sociologisk synpunkt måste vi förstå bakgrunden till varför människor hamnar i dessa situationer.
