Polisavspärrningar efter en skjutning i Stockholmsförorten Rinkeby. Journalisten Diamant Salihu skildrar konflikten i sin reportagebok "Tills alla dör" (Mondial).
Polisavspärrningar efter en skjutning i Stockholmsförorten Rinkeby. Journalisten Diamant Salihu skildrar konflikten i sin reportagebok "Tills alla dör" (Mondial). Bild: Fredrik Sandberg/TT

Varför skjuter unga män varandra i förorten?

Journalisten Diamant Salihus reportagebok "Tills alla dör" är en skildring av människoöden såväl som ett politiskt misslyckande.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Föräldrarna flydde inbördeskriget i Somalia för att ge barnen en bättre framtid i Sverige. Nu, 30 år senare, bönar och ber de sina söner att resa tillbaka till släktingarna i hemlandet ett tag. De fruktar för barnens liv, att de kommer att bli skjutna på svenska gator.

Rädslan är inte obefogad. Förra året inträffade 349 skjutningar i Sverige. 44 personer dog. Det är den högsta siffran någonsin. Majoriteten av dåden är gängrelaterade.

En av de blodigaste konflikterna utspelar sig i Stockholmsförorten Rinkeby, och skildras i den nyutkomna reportageboken ”Tills alla dör” av journalisten Diamant Salihu (Mondial 2021).

Salihu har inte nöjt sig med att gå igenom domar och förundersökningar för att förstå våldspiralen. Han vill ha svar på den fråga som de flesta nog ställer sig när man läser om ännu ett mord på en ung man i en förort: Varför skjuter ni varandra?

ANNONS

Upprinnelsen till konflikten i Rinkeby är ett rån mot Forex i Täby utanför Stockholm 2015. De yngre personerna i kompisgänget – pojkar i 16-årsåldern – blev kränkta. De fick inte vara med. Trots att de erbjöds pengar från kuppen kände de sig förorättade.

Det slutade med att en 19-årig man sköts ihjäl. Skotten träffade honom i ryggen. Han förblödde när han flydde genom ett skogsområde. Drygt ett dygn senare kom en hämndaktion, en 16-åring dödades.

Sedan var våldsspiralen igång. Två grupperingar formades, Shottaz och Dödspatrullen, som nu slåss om att styra drog- och vapenhandeln i området. Medlemmarna är tidigare barndomsvänner. De har vuxit upp tillsammans, gått i samma skola och spelat fotboll ihop. Ändå skjuter de varandra.

Lojaliteterna skiftar snabbt. Gemenskapen tycks vara både stark och så skör på samma gång. Ett felsteg – att någon som "borde" vara lojal med den ena gruppen uppfattas umgås med medlemmar ur den andra – kan sluta med att någon mördas.

Salihu söker svaret på frågan om varför ungdomar mördar varandra inte bara genom att prata med de unga männen, utan också med deras närstående och människor runt omkring.

Den bild som framkommer är att de unga män i Rinkeby som skjuter ihjäl varandra tycks vara fast i ett socialt och kulturellt vakuum.

ANNONS

De inblandade är ofta födda i Sverige av föräldrar med rötter i andra länder, oftast Somalia. Men den somaliska kulturens normer om att lyssna på den äldre generationen biter inte på killarna. De anser inte att de måste respektera det imamen, släktens överhuvud eller föräldrarna säger.

Föräldrarna är, enligt Salihu, ibland rädda för att säga ifrån eftersom de fått uppfattningen att barn i Sverige har långtgående rättigheter. De är rädda för att socialtjänsten ska ta ifrån dem barnen om de sätter gränser.

Det är inte heller ovanligt att fäderna är frånvarande. De manliga förebilderna blir i stället de något äldre killar som poserar med vapen i rap-videor och på sociala medier.

Mammorna har ofta många barn och små ekonomiska marginaler. I Somalia är familjekulturen en annan, en mor kan räkna med hjälp från släktingar och grannar i sin barnuppfostran. Krocken med de svenska normerna – två föräldrar som arbetar heltid och två barn som sätts på förskola – innebär stora påfrestningar för mödrarna. De mäktar inte med.

Inte heller känner killarna någon samhörighet med det övriga Sverige eller respekterar det svenska samhällets auktoriteter som lärare och polis. ”Under uppväxten hamnar de i konflikt mellan sina egna familjer, med skolan och samhället, och till slut kulminerar allt i en blodsfejd med deras forna vänner”, skriver Salihu.

ANNONS

Alla människor behöver samhörighet, respekt, status och förebilder. Inte minst unga män. De upplever att detta inte finns i samhället omkring dem. De har dåliga betyg, oftast inte ens behörighet till ett nationellt gymnasieprogram.

Alternativet för många av dem är i praktiken att ta ett lågbetalt arbete och finna sig i att vara på samhällets botten, eller göra en kraftansträngning in i det okända, läsa upp betygen på Komvux, för att söka status och framgång i det övriga samhället.

De flesta blir inte gängkriminella. Men för alltför många ter sig kriminalitet och våld som en enkel biljett till status och rikedom. Genom att slå in på den brottsliga banan får de en chans att kunna posera på sociala medier med sedelbuntar, vapen, dyra klockor och lyxbilar, precis som de äldre förebilderna.

Att få ”vara någon” är bättre, även om det innebär att leva under konstant dödshot, än att inte vara någon alls.

Inte heller rättsstatens principer råder fullt ut i Rinkeby. Få vågar vittna. Det gör att det är förhållandevis enkelt att komma undan med grova brott. Straffen för unga våldsverkare är också så låga att de inte har någon avskräckande effekt. En 16-åring som mördar får några år i sluten ungdomsvård.

ANNONS

Det är till och med institutionaliserat i gängens normer. Den pojke som aspirerar på att ta sig uppåt i hierarkin får som uppgift att utföra ett mord eller ett annat grovt brott, för att sedan komma ut tre-fyra år senare och kan då räkna med de äldre killarnas respekt.

I debatten om den eskalerade gängkriminaliteten finns två läger: De som anser att samhället har misslyckats genom ett för klent rättsväsende och för milda straff, och de som anser att samhället har misslyckats med förebyggande sociala åtgärder.

Har samhället misslyckats? Att barn på förskolan i vissa områden leker att de är med i ett kriminellt gäng är ett misslyckande. Att det finns tonåringar som anser att det är normalt att sitta på McDonalds med skottsäker väst är ett misslyckande.

Det politiska misslyckandet handlar om en invandringspolitik som inte brytt sig om frågor om kulturkrockar och samhällets förmåga att absorbera nykomlingarna in i samhället, eller hur fattigdomen och utanförskapet som uppstår inte ska gå i arv i nästa generation.

Misslyckandet handlar om ett rättsväsende som inte varit rustat för att möta grov gängkriminalitet och parallellsamhällen där konflikter hanteras genom att klaner betalar ut blodspengar. Dagens påföljder är ibland skrattretande milda. Möjligheten att häkta någon för vapeninnehav var tills alldeles nyligen kraftigt begränsad. Stödet till den som vill lämna det kriminella livet brister.

ANNONS

Misslyckandet handlar också om sociala insatser som inte fungerar. De flesta av de unga männen i ”Tills alla dör” har haft en tät kontakt med socialtjänsten under sin barndom. De har placerats på olika HVB-hem, men de rymmer. Till slut konstaterar socialen att de gjort allt de kan. Att ösa på med mer pengar tycks inte vara en så självklar lösning om man inte prövar andra metoder.

De unga pojkar som riskerar att lockas in i kriminalitet behöver kanske inte mer välvilja. Inte fler välmenande sociala initiativ där grundackordet är att det är synd om dem. Inte heller framstår den svenska statens genusideologi, med ifrågasättande av mansrollen och normkritik i skolan som rätt medicin.

Den som anser att det ingår i den manliga identiteten att posera med automatvapen på sociala medier behöver kanske mer konstruktiva manliga förebilder snarare än att få sitt behov av en manlig identitet ifrågasatt.

Det behövs helt enkelt rimliga alternativ till status, respekt och inflytande. Alternativ som visar att det går att kanalisera manlighet på ett annat sätt än genom att delta i gängkrig. Att det går att få status genom att försöka nå framgång i andra sammanhang, där målet kan vara att få pris för att ha startat årets mest framgångsrika start-up-bolag och inte att styra den lokala droghandeln. Att det finns en väg till gemenskap, status och pengar, som inte bygger på våld.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS