Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter Hjörne: Kan vi fira 2022?

Försommaren är en tid för firande. Några som dock inte kan fira är Liberalerna, som når bottenrekord i den senaste SCB-mätningen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Göteborg har firat 400-årsjubileum. Sverige har firat nationaldagen. Ungdomar firar studenten med visselpipor och tut. Snart skall vi fira segrar i fotbolls-EM, kanske. Än så länge är det för tidigt att fira segern mot coronaviruset, men det står 3-1 i halvtid. Och om två veckor skall vi fira det som för många svenskar är den verkliga nationaldagen - midsommarafton, dagen efter vilken vi går mot mörkare tider.

En massa firande således, men inte inom rikspolitiken. Där är det mer tveksamt om det finns så mycket att fira, särskilt inte för Liberalerna. Partiet har i mätning efter mätning förödmjukats med bottenrekord, en bra bit under riksdagsspärren, politikens Helvetesgap.

Inte så underligt, säger de som är motståndare till Nyamko Sabunis och partirådets beslut i mars att lämna januariavtalet. Så går det när man är beredd att ta stöd även från Sverigedemokraterna.

Inte så underligt, säger också de som tycker att partiet valde fel väg när det gick med i januariavtalet. Så går det när man hoppar av från borgerligheten och stöder en socialdemokratisk regering.

Vilken linje som har rätt kommer vi aldrig att med hundraprocentig säkerhet att veta (men man kan göra rimliga antaganden). Hur hade det sett ut för Liberalerna om partiet stött Ulf Kristersson som regeringsbildare i stället för Stefan Löfven? Det är så kallad kontrafaktisk historieskrivning - "om inte om hade varit". Hur hade verkligheten tett sig om vi hade fattat ett annat beslut. I värsta fall leder det kontrafaktiska tänkandet till bitterhet och ruelse, i bästa fall till att man vrider och vänder på alternativa handlingsvägar och kommer fram till bättre beslut.

LÄS MER: Tacka våren och vaccinet!

Det är sannolikt att Liberalerna har gjort bedömningen att partiet skulle ha haft större stöd i opinionen i dag "om inte om hade varit", om man inte hade gått med i januariöverenskommelsen. Antagligen har man också vridit och vänt på olika handlingsvägar och kommit fram till ett bättre beslut - att överge Stefan Löfven och januariöverenskommelsen.

Det är bara ett problem med det resonemanget - verkligheten! I den kan man inte göra handlingar ogjorda. Det är det som speglas i opinionen i dag. Liberala väljare trodde att de röstade på ett borgerligt parti, som stödde en borgerlig statsministerkandidat.  De kände sig svikna av sitt parti som stödde Stefan Löfven.

Att beslutet att ingå januariöverenskommelsen var dåligt opinionsmässigt torde vara ställt utom allt tvivel. I valet 2014 fick Liberalerna 5,42 procent och 2018 5,49 procent. Inte strålande men stabilt. Också efter valet har läget varit stabilt - dock stabilt under riksdagsspärren. I den senaste stora partisympatimätningen från SCB faller Liberalerna till sin lägsta siffra någonsin, 2,5 procent. Om det vore val i dag skulle det innebära ett "valtapp" på tre procentenheter.

Nu är det som bekant inte val i dag utan om 15 månader. Marsbeslutet att lämna januariavtalet har inte gett det avtryck i opinionen som partiledningen hoppades på - ännu! SCB-undersökningen kommer säkert att användas av dem som inte gillar den nuvarande linjen, vid höstens landsmöte. De vill ha ett beslut om tydliga villkor för hur Liberalerna skall förhålla sig till SD, vilket i praktiken skulle kunna göra det omöjligt att stödja en borgerlig, moderatledd regering.

Ett sådant "steg tillbaka" skulle också befästa bilden av Liberalerna som ett opålitligt, orealistiskt och veligt part och sannolikt driva L ur riksdagen. SCB-siffran på 2,5 procent kan mycket väl vara ett uttryck för den gamla sanningen att det går fort att rasera ett förtroende men det tar lång tid att återvinna det. Väljarna som kände sig förrådda behöver nog mer än några ynka månader för att övertygas om Liberalernas pålitlighet.

LÄS MER: Grattis Göteborg!

15 månader är dessutom en lång tid inom politiken. Ebba Busch och hennes KD låg under riskdagsspärren hela våren före valet 2018 men fick 6,3 procent av rösterna i riksdagsvalet. Om Liberalerna uppfattas som stabilt borgerligt och om man lyckas återerövra någon av sina profilfrågor, till exempel skolan, så skulle Nyamko Sabuni kunna rädda kvar sitt parti i riksdagen.

Det i sin tur skulle göra en borgerlig regering mer trolig. Centerns Annie Lööf talar ofta och gärna om uppgörelser och politik i "den breda mitten". Hon har till och med beskrivits som "drottning i mitten". Det är hon måhända men något stort rike härskar hon inte över. Den Breda Mittens Rike finns nämligen inte, bara den smala mittens rike, Centerns påtagligt självbelåtna Rike, med ungefär lika stort stöd som Vänsterpartiet.

Två politiska block framträder allt tydligare, ett till höger om mitten och ett till vänster. M, KD, SD, och numera L, kommer att vara underlag för en borgerlig regering. S, MP och V för en vänsterregering. Dit hör numera också Centern och mittens drottning. Annie Lööf har nämligen deklarerat att hon kan tänka sig att sitta i en socialdemokratisk regering, som per definition behöver stöd av V. Men hon kan inte sitta i en regering som har stöd av SD. Således är en röst på Centern en röst på en regering ledd av en socialdemokrati som girar alltmer åt vänster. Och det är en röst på en regering som brustit i ledarskap under en av landets allvarligaste kriser.

Även nästa år kommer vi att fira studenten, midsommar och nationaldagen. Förhoppningsvis kan vi fira segern över coronaviruset och återgången till ett mindre distanserat liv. Med liberalt gynnsamma vindar kan vi kanske också fira en borgerlig valseger i september 2022.

LÄS MER: Liberalerna hittar hem