Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om Sabunis linje vinner innebär det att vi får en mer dansk liberalism. Danmark är också i grunden ett mer liberalt land än Sverige.  Bild: Johan Nilsson/TT
Om Sabunis linje vinner innebär det att vi får en mer dansk liberalism. Danmark är också i grunden ett mer liberalt land än Sverige. Bild: Johan Nilsson/TT

Håkan Boström: Liberalerna hittar hem

Liberalernas enda chans att överleva är att följa Sabunis och partistyrelsens linje och återvända till borgerligheten. För det krävs förhandlingar med SD. Allt annat är illusioner. Kritikerna saknar ett trovärdigt alternativ.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Så avfyrade äntligen Nyamko Sabuni sitt skott. Om hon träffar målet blir nästa fråga. Liberalernas partistyrelse har beslutat att partiet ska verka för en borgerlig regering i valet 2022 där man själva vill ingå. Detta även om en sådan regering behöver förhandla med Sverigedemokraterna. Det sistnämnda är svårsmält för många – men utgör själva kärnan i beslutet. Förhandlingar med SD är nämligen en förutsättning för att det över huvud taget ska kunna bildas en borgerlig regering.

Låt oss börja med den politiska spelplanen och sedan gå in på ideologin och sakpolitiken. För dessa faktorer hänger samman, vad man än tycker om det.

Liberalerna har, allt sedan SD äntrade riksdagen, blundat hårt inför den nya politiska verkligheten. Faktum är att de borgerliga partierna inte är i närheten av egen majoritet, inte har varit det på tio år och inte ser ut att kunna nå dit på tio år. Det gamla politiska landskapet kanske aldrig kommer tillbaka. De borgerliga måste därför förhandla med antingen Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna för att nå regeringsmakten. Det hedrar Nyamko Sabuni att hon erkänner detta faktum.

Det är dock inte alla liberalpartister som vill öppna ögonen. Partistyrelsen tog beslutet med ytterst knapp marginal: röstsiffrorna 13-10. Och om två och en halv vecka, den 28 mars, ska Liberalernas partiråd ta definitiv ställning. Det senare består utöver partistyrelsens 25 ledamöter av ytterligare 68 ombud – inalles närmare hundra personer. Det är då det avgörs, och det kan bli en strid på kniven.

Stockholms partidistrikt leder motståndet. På måndagen tog distriktet officiellt avstånd från partistyrelsens ställningstagande. Stockholmsordföranden, Anna-Lena Johansson, menar även att det blir svårt för Nyamko Sabuni att sitta kvar om partirådet går emot högerlinjen. Det är nog en riktig analys.

Vad vill då kritikerna ha i stället? Liberalernas gruppledare i Stockholm, Jan Jönsson, har tillsammans med partiets andre vice partiordförande, Christer Nylander, författat en reservation där de säger att L ska gå till val på att bilda en ”alliansregering” om de tidigare allianspartierna får fler mandat än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans. Om inte det går bör man försöka vinna över Miljöpartiet till alliansen, det vill säga ett styre som i det i Stockholms stad. Reservanterna säger samtidigt nej till ett fortsatt samarbete av det slag som nu bedrivs mellan januaripartierna.

Det finns flera uppenbara svagheter med den här linjen. Allianspartierna fick tillsammans 40 procent av rösterna i det senaste valet. Sedan dess har det sammantagna stödet minskat något. Inte heller med Miljöpartiet kommer man i närheten av 50 procent. Vad Stockholmsliberalerna förespråkar är med andra ord att allianspartierna ska göra upp med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet – även om de inte säger det rakt ut. En sexpartikoalition. Det faller på sin egen orimlighet. Socialdemokraterna vill inte lappa ihop alliansen. M och KD vill inte ha med MP att göra. En sexpartikoalition är dessutom rent demokratiskt tveksam. Stockholmsliberalerna saknar helt enkelt ett trovärdigt alternativ.

Ska Liberalerna över huvud taget ha en chans att överleva valet nästa år måste de ge ett tydligt och begripligt besked i regeringsfrågan. Och L-väljarna är allmänborgerliga. Majoriteten av dem vill ha Ulf Kristersson som statsminister.

Liberalerna skulle fylla en naturlig funktion som det mest liberala partiet i en högerregering. En modererande och konstruktiv kraft. Skulle partiet istället gå på reservanternas linje blir det i praktiken svårt att se varför L behövs. Centern finns ju redan. Två liberala partier som i praktiken stödjer fortsatt S-styre är ett för mycket. Annie Lööfs Centerparti är dessutom mycket bättre i denna roll. Annie Lööf har ett enat parti bakom sig, hon har självförtroendet och en väljargrupp som stödjer inriktningen. Det är bara att jämföra C och L:s opinionssiffror. En skillnad som föregick Sabuni och skulle vara svår att förändra.

Men hur är det då med ideologin? Är det möjligt för ett liberalt parti att ingå i en högerregering som dessutom stödjer sig på ett högerpopulistiskt parti? Ja, i Danmark var detta verklighet under flera mandatperioder då Liberala Venstre stödde sig på Dansk Folkeparti. Danmark var, och är fortfarande, ett mer liberalt land än Sverige. Många skulle nog hävda att Anders Fogh Rasmussen gjorde Danmark mer liberalt. Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna är dessutom i allt väsentligt samma typ av parti, trots olika historisk bakgrund.

Men i Danmark hade inte Jan Jönsson och de andra Stockholmsliberalerna tillhört det stora liberala partiet Venstre utan det lilla liberala partiet Radikale Venstre. Trots att de svenska Liberalerna nu bara samlar tre procent av väljarkåren så är det i praktiken två partier i ett. En högerliberal falang som mer delar frihetssyn med Moderaterna och en vänsterliberal falang som mer delar frihetssyn med Miljöpartiet.

Detta blir väldigt tydligt i Jönssons och Nylanders reservation: ”Vår berättelse om Sverige handlar om mer än sakpolitik. Att riva hinder för människors frihet handlar inte bara om lagstiftning och budget utan också om att bekämpa strukturer, värderingar och normer som begränsar människors frihet och möjligheter”, skriver de.

Här möter vi en helt annan frihetssyn än den klassiskt liberala. Människor ska ”frigöras” från normer och värderingar, inte vara fria att följa sina normer och värderingar. Det är två skilda synsätt som står i direkt konflikt med varandra. Den vänsterliberala hållning som Jönsson ger uttryck för är inte bara kulturradikal, den är helt i linje med dagens dominerande vänsterprojekt som mer handlar om identitetspolitik och kampen över tanken än om ekonomisk omfördelning. Här har vi kvoterad föräldraförsäkring, normkritik och upplysningskampanjer från myndigheterna. Sådan "frigörelse" är nämligen oskiljaktig från styrning.

Den kulturradikala hållningen har funnits länge inom Folkpartiet, och den har alltid varit starkast i Stockholm. I synen på den ekonomiska politiken kan den skilja sig starkt från den traditionella vänstern. Men kulturellt befinner den sig långt ut på vänsterkanten, närmare MP och V än Socialdemokraterna. Det är ingen slump att Liberala studentförbundet spelade en pådrivande roll i inledningen av 1960-talets kulturrevolution, innan man överflyglades av än mer radikala krafter.

Majoriteten folkpartister har dock aldrig varit radikaler. Det frisinnade kristet-konservativa inslaget är inte lika närvarande som det en gång var, men ”ordning och reda”-liberalismen har både en stark ställning och djupa rötter i partiet. Lars Leijonborg, Jan Björklund och Nyamko Sabuni tillhör alla denna falang. Det handlar om skötsamhetsideal, bildning och anständighet. Värden som är mer kulturkonservativa, eller åtminstone klassiskt borgerliga, än radikala.

Ideologiskt är det således inte så konstigt att huvudfåran i svensk liberalism föredrar ett samarbete högerut. Det handlar vare sig om nyliberalism, opportunism eller historielöshet. Högerfalangen har på goda grunder ett starkt förtroende för att en regering bestående av L, KD och M kan driva en anständig borgerlig politik även med SD som stödparti.

För det talar den nordiska erfarenheten och för det talar att SD kommer hållas utanför regeringen. SD:s främsta prioriteringar är en stram invandringspolitik och en hårdare kriminalpolitik. Här finns egentligen inga oöverstigliga motsättningar, även om de borgerliga och framförallt Liberalerna har helt andra ambitioner att driva en konstruktiv integrationspolitik och bekämpa det sociala utanförskapet.

När SD-företrädare talar om ”vänsterliberalismen” som en huvudfiende är det inte Sabunis liberalism de menar, utan just den radikalism som nu utmanar Sabuni i hennes eget parti. Det bidrar förstås till frågans sprängkraft. För den radikala vänsterliberalismen hör hemma till vänster. Speciellt i dagens nyvänster som sätter symboliska strider främst, även till priset av förvärrade samhällsproblem och ökad polarisering.

En liberalkonservativ regering skulle på ett helt annat sätt ha en gemensam sakpolitisk agenda: att på allvar ta itu med brottsligheten, att se till att invandringen hålls tillbaka så att vi kan ta hand om alla de människor som kommit till vårt land, att driva en energipolitik som på riktigt är bra för både miljön och ekonomin. En politik som är både förnuftig och socialt ansvarstagande, och som borgerliga väljare känner igen sig i.

Kulturen då? Ja, att en högerregering kanske skulle lägga ned någon uppfostringsmyndighet eller upphäva något normkritiskt påbud kan knappast heller ses som ett ”hot mot liberala värden”. Det är väl snarast tvärtom. Vi skulle få ett danskare Sverige – och därmed ett liberalare Sverige.