Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Stina Stjernkvist/TT

Jo, Centerpartiet har fel om Arbetsförmedlingen

Att enbart låta privata företag sköta jobbförmedlandet är ingen garanti för skattesänkningar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Om man vill att det offentliga ska använda ens skattepengar så effektivt som möjligt, är man socialdemokrat då? Det är lätt att få det intrycket om man läser ledarskribenten Maria Ludvigsson som i en ledartext i Svenska Dagbladet (4/11) kritiserar min text om reformeringen av Arbetsförmedlingen som publicerades förra veckan (1/11).

Ludvigsson anser att det är dåligt att borgerliga skribenter kritiserar reformen. Hon frågar sig om vi är tillbaka på 1970-talet, "när alla bara var nyanser av rött och den som antydde att ekonomin liksom civilsamhället, kulturen och akademien borde vara fri ansågs vara en riktig tomte".

Men vi är inte tillbaka på 70-talet, som tur är. Däremot finns det inget självändamål med att privatisera eller avreglera oaktat konsekvenserna. Precis som all annan politik bör sådana reformer uppfylla vissa krav: de ska vara ekonomiskt rationella, gynna en majoritet av befolkningen eller den grupp som direkt påverkas av reformen, exempelvis patienter eller elever.

Det finns också vissa offentliga instanser som är direkt olämpliga för privatisering, även om det skulle spara pengar. Dit hör exempelvis rättsväsendet.

Om privatiseringar och avregleringar är bra eller dåliga beror alltså på omständigheterna – precis som jag skrev i min text. En reform kan givetvis ha både positiva och negativa effekter. Att, som Ludvigsson gör, försöka få det till att handla om en fråga om statens storlek är att göra det för enkelt.

Friskolemarknaden är ett exempel. Det är bra att elever och föräldrar har många alternativ att välja mellan. Men en negativ konsekvens av friskolereformen är att den öppnat upp för oseriösa aktörer. Ett exempel är Vetenskapsskolan i Göteborg. I fjol avslöjade Kaliber i P1 att friskolan haft minst sagt udda ägandekriterier för företaget. Bland annat ska enbart personer med ”rätt egenskaper” enligt islamisk lag får äga aktier. Totalt omsatte skolan 40 miljoner kronor 2017. I våras slog Säpo till mot den tidigare VD:n för misstänkt koppling till extremistmiljöer.

Maria Ludvigsson och andra som är starka anhängare av privatiseringar anser givetvis inte att detta är acceptabelt. Men just därför bör man, också om man har en borgerlig politisk hållning, förstå att avregleringar kan ha negativa sidor. Intentionen med friskolereformen var så klart inte att extremister skulle sko sig på skattepengar, men det blev delvis resultatet.

Hur är det då med Arbetsförmedlingen? Ludvigsson tycks tro att den av Centerpartiet påhejade utlokaliseringen av myndighetens verksamhet har att göra med det allmänna skattetrycket i Sverige och statliga pekpinnar i människors privatliv.

I sin text påminner hon om att kända och älskade målningar på statliga museer numera ofta förses med varningstexter för att ”förklara” vad betraktaren bör se i verket. Men detta har inget att göra med avregleringen av Arbetsförmedlingen. Det är inte så att ju fler myndigheter som utlokaliserar verksamheten till privata företag, desto färre PK-skyltar blir det på museerna. Om det hade varit så hade ju Sverige haft färre PK-pekpinnar i dag än före 1990-talet.

Inte heller finns det någon garanti för att reformeringen av Arbetsförmedlingen kommer att ge utrymme för skattesänkningar. Det handlar ju inte om att avveckla offentligt finansierad verksamhet, utan att låta andra aktörer än myndigheten göra jobbet. Finansieringen sker fortfarande med offentliga medel.

I Arbetsförmedlingens rapport som myndigheten lämnade över till regeringen förra veckan finns en analys över hur reformen kan komma att se ut: Arbetsförmedlingen ska avgöra vilka insatser en arbetssökande är i behov av, medan privata aktörer sköter själva förmedlandet. Dessa aktörer får två typer av ersättningar: en grundersättning och en resultatersättning. Grundersättningen betalas ut i omgångar, så länge den arbetssökande är kvar i systemet. Det är inte svårt att räkna ut att detta – trots att företagen också får ersättning när de lyckats med jobbförmedlingen – skapar incitament att hålla kvar folk för att tjäna pengar och på så vis slösa med skattemedel.

Att reformen ska vara klar 2021 är extra kritiskt, eftersom det då inte finns tid att bygga upp ett ordentligt – och kostsamt! – kontrollsystem. Det i sin tur ökar risken för missbruk. Välfärdsbrotten är i dag ett omfattande hot mot skattebetalarna. För en månad sedan släppte Nationellt underrättelsecentrum en rapport som granskat den organiserade brottsligheten. Föga förvånande är brotten mot välfärdssystemen omfattande. Det handlar om företag som ger sken av att exempelvis ge assistans inom ramen för LSS, men som utnyttjar den så kallade marknaden som skapats, för att sko sig på skattebetalarna. Att dessa oseriösa och rentav kriminella företag kommer att rikta sin uppmärksamhet mot en slarvigt genomförd avreglering av Arbetsförmedlingen är knappast en vild gissning. Det är alltså inte säkert att Centerpartiets avregleringsiver gynnar skattebetalarna.

I sin kritik beskriver Maria Ludvigsson vad hon anser att borgerlighetens problem är: ”Att vi tror att staten är samhället. Och, att borgerligheten snart saknar förmåga att förklara vad skillnaden mellan höger och vänster är.”

Det är nog få borgerligt sinnade personer som tror att staten och samhället är samma sak. Men vad har det med saken att göra? Skillnaden mellan höger och vänster kan inte vara att de som ansluter sig till högern i svensk politik helt okritiskt köper alla reformförslag bara för att det låter som att det har någonting med företagande att göra. Staten och samhället är inte samma sak. Men det är inte heller skattebetalarnas och välfärdsföretagens intressen, alla gånger.