I somras när jag arbetade på en närakut i Stockholm sökte en papperslös man vård. Han hade ett sår som behövde sys. Jag gjorde som vanligt: tvättade lite, bedövade, rengjorde mer noga, sydde några stygn, gav instruktioner, sa hej då.
Tidöpartierna har nu beslutat sig för att utreda om vi läkare i framtiden ska vara tvungna att anmäla patienter likt mannen med såret. Kanske måste jag rentav börja förhöra mig om att EU-medborgare inte har varit i Sverige längre än tre månader, eller kontrollera att tillstånd för arbetskraftsinvandring verkligen gäller.
Jag är läkare, inte gränspolis – för att låna ett uttryck som blivit viralt.
Olikt några av dem som mest högljutt sprider det budskapet röstade jag på ett regeringsparti. Jag tycker att det är angeläget att bekämpa det så kallade skuggsamhället. Det är ohållbart att runt 100 000 personer beräknas befinna sig i Sverige illegalt. Myndigheter måste få dela mer information.
Så varför inte anmälningsplikt för läkare?
Det starkaste argumentet är att det förstör tilliten till vården. Människor ska alltid känna sig trygga med att läkare strävar efter sina patienters bästa, är professionella och sysslar med det vi är utbildade att göra – medicinska bedömningar.
Det finns såklart undantag. För att skydda andra måste vårdpersonal anmäla när det finns misstanke om barn som far illa eller personer som inte är lämpliga att inneha körkort eller vapen. Men tystnadsplikten är i grunden stark. Normalt måste ett brott ge minst ett års fängelse för att vårdpersonal ska kunna anmäla. Och då är det, till skillnad från en anmälningsplikt, bara en möjlighet och inte en skyldighet.
Det finns goda skäl att upprätthålla dagens norm, som skiljer på vård och rättssystem. Även patienter som inte är papperslösa tjänar på att känna sig trygga med att läkare inte är poliser.
Invändningarna är att tilliten raseras om för mycket vård ges till folk som vistas här olagligt, och att incitamenten att stanna ökar med stor tillgång till välfärd. Men en anmälningsplikt har inget att göra med rätt till subventionerad vård eller andra välfärdstjänster. Det är fullt möjligt att inskränka dessa – och det bör göras – utan ett generellt krav på angiveri.
Till och med Sverigedemokraterna tycker att papperslösa ska ha rätt till akutsjukvård – på egen bekostnad. Det är ju knappast “förmånen” att uppsöka en akutmottagning som gör att människor stannar i landet illegalt. Men det blir motsägelsefullt om jag ska vårda en patient, som mannen med såret, för att sedan anmäla honom. Rättigheten blir en chimär.
Det andra starka argumentet är att det inte kommer att ge resultat. Somalia, Irak och Afghanistan tar i princip inte emot sina egna medborgare om de inte vill återvända. Det finns massvis av lägre hängande frukter än anmälningsplikt för vårdpersonal. Många lär heller inte följa en angiverilag. Vårdetiken har guidat läkare i över 2000 år och gör det fortfarande.
Låt mig sy sår, och säga hej då utan andra förbehåll än att det ska hållas rent. Låt mig göra mitt jobb. Satsa i stället på att Polisen ska göra sitt.
Patientfallet är delvis fingerat, men speglar en verklig händelse.
LÄS MER: Staten dumpar misslyckad migrationspolitik i knät på lärare och läkare
