Häromdagen skördade våldsvågen i Israels arabiska samhälle sitt 90:e offer. Det är en dramatisk ökning under 2023, från 34 vid samma tidpunkt förra året – när denna text publiceras har siffran förmodligen ökat ytterligare. Detta är att jämföra med hela 2022, då totalt 116 israeliska araber sköts ihjäl av andra inom gruppen, i gängkrig och mord i den undre världen.
Våldet är extremt segregerat: samma år mördades åtta judiska israeler under liknande omständigheter. I Sverige, med en något större befolkning, skedde 61 dödsskjutningar under 2022. Den svenska situationen kallas med rätta för en kris, men vad är då den israeliska?
I en bättre värld skulle den här krönikan ha berättat om hur antingen den svenska eller israeliska polisen äntligen tycks ha hittat ett sätt att komma till bukt med den explosionsartade ökningen av dödligt våld, som den andre bör lära av. Jag är rädd att det är precis tvärtom.
Skjutningarna är på sätt och vis en annan sida av det mångkulturella mynt som gör Israel så fascinerande. Här har nästan alla i den judiska majoritetsbefolkningen nyliga rötter i länder som Marocko, Yemen, Irak, Ryssland, Etiopien och Frankrike. En vanlig dag är det inte ovanligt att höra sex-sju olika språk i en större stad, samtidigt som det är en självklarhet för de som invandrat att de ska lära sig hebreiska.
Israels araber utgör 21 procent av befolkningen, och lever, precis som ultraortodoxa judar, ofta relativt (men inte helt) avskilt från den judiska majoriteten, i egna städer, stadsdelar och byar. I Israel finns till exempel fyra olika skolsystem: ett sekulärt, ett judisk-religiöst, ett ultraortodoxt och ett arabiskt. Detta av historisk nödvändighet: för att kunna samla så många olika identiteter inom ett och samma paraply har flexibilitet kring levnadssätt och traditioner varit en nödvändighet.
I segregationen ligger en viktig anledning till våldet. Staten har inte på långa vägar lagt tillräckliga resurser på att bekämpa det, och precis som i Sverige är det lätt att tänka sig att tagen hade blivit betydligt hårdare om det varit medborgare i mer röst- och resursstarka områden som drabbades värst.
Men samtidigt är frågan vilka reaktionerna egentligen skulle bli om den israeliska statens närvaro plötsligt ökade dramatiskt i de våldsutsatta områdena. Poliser från den judiska majoritetsbefolkningen ses ofta som en representant för det ”fientliga” etablissemanget, arabisk-israeliska poliser som förrädare. Åtgärder för att integrera den arabiska befolkningen i det övriga samhället leder redan till anklagelser om påtvingad assimilation.
Med detta sagt, staten kan eller ska inte acceptera dödligt våld. Men i någon mån är parallella samhällen en mångkulturalistisk ”feature” snarare än en ”bugg”. När staten av nödvändighet ger etniska och religiösa grupper autonomi måste den lätta den egna kontrollen. Den svenska utvecklingen måste vändas innan det är för sent. I Israel är grundproblemet, parallellsamhället, kanske redan för starkt rotat för att lösa.
LÄS MER: Domstolsstriden i Israel handlar om identitet och politik
