Man lever i Sverige, men ändå inte, säger en av de intervjuade ungdomarna i Uppdrag Gransknings reportage från Tjärna Ängar i Borlänge i veckan (SVT 26/1). Tjärna Ängar är Sveriges nordligaste utanförskapsområde, ett utsatt område som riskerar att bli ett ”särskilt utsatt område” enligt polisens definition. I reportaget får vi också veta att stadsdelen kallas ”lilla Mogadishu” i folkmun, då det domineras starkt av den somaliska gruppen.
Att det kallas så kan jag bekräfta. Jag är själv uppväxt i Borlänge. Miljonprogramsområdet Tjärna Ängar har förvisso varit ett problemområde länge, långt innan somalierna anlände. Borlänge – som är en starkt utpräglad industristad – har en historia av sociala problem, kriminalitet och missbruk. Dagens utanförskap i Tjärna Ängar skiljer sig dock i karaktär från stadens tidigare problem. Arbetslösheten i området är skyhög, många ungdomar klarar inte skolan och gängen har stärkt sin ställning. De sociala problemen i Borlänge som helhet är inte nödvändigtvis värre än de var för 25 år sedan, men de har fått en tydlig koppling till etnisk segregation och kulturkrockar.
Bilden känns igen från storstädernas förorter. En fördel för mindre städer är dock att skolsegregationen inte blir riktigt lika markant, speciellt på högre nivåer. Ungdomsidrotten är en integrerade kraft och avstånden är korta i Borlägne. Dyra villakvarter ligger granne med Tjärna Ängar. De som satsar och har stöd hemifrån har goda chanser att ta sig ur utanförskapet även om de växer upp i Tjärna Ängar. Kommunen har dessutom plöjt ned enorma resurser på att lyfta området, inte minst i skolan.
Diskussionen om problemområden kör lätt ned i diket. Den fastnar lätt i frågan om skildringen av området är rättvis eller en svartmålning. För det finns goda sidor, och fantastiska människor, i nästan alla stadsdelar. Tjärna Ängar är en levande stadsdel jämfört med villakvarteren bredvid. Men det är absolut inget skäl att inte belysa de problematiska sidorna och ta dem på allvar. När aktivister skjuter in sig på att ”orten” svartmålas blir det dock ofta ett effektivt sätt att kortsluta diskussionen, trots att det just är de boende i området som drabbas hårdast av stölderna, rånen, drogförsäljningen, gängen och otryggheten.
Tyvärr har den här offerjargongen börjat sippra ned i ungdomsgenerationen i många av dessa områden, förmedlade av just aktivister och pedagoger som inte sällan har offentliga medel i ryggen. I Uppdrag Gransknings reportage intervjuas några unga drogförsäljare som uttrycker sig som om de var sociologistudenter: det är ”arbetslösheten och den bristande integrationen” som är orsaken till deras agerande. Ansvaret lägger de på de makthavarna i samhället, inte på sig själva.
Scenen blixtbelyser hur föreställningar som kan vara fruktbara i universitetets seminarierum kan vara direkt skadliga när de blir en livshållning i verkligheten. Det är en perspektivkonflikt som går igen i det svenska samhället. Myndigheter och politiker har varit både ovilliga och senfärdiga med att reagera mot problemen. Borlänge kommun är inget undantag. Enligt centralt placerade källor har den sedan urminnes tider s-styrda kommunen aktivt försökt sopa problemen under mattan – för att inte stärka de ”rasistiska krafterna”. En tystnadskultur vi också känner igen från Göteborg.
Fortfarande är det exempelvis ingen som riktigt vet hur många som bor i Tjärna Ängar. Vissa uppgifter har gjort gällande att det skulle kunna vara tre gånger fler än de som är folkbokförda i området (DT 25/8 2020). S-regeringen har konsekvent motsatt sig en folk- och bostadsräkning. Man har helt enkelt föredragit fortsatt "aktiv okunskap".
Det finns fler exempel på det sistnämnda. I Uppdrag Gransknings reportage intervjuas en lokalpolitiker med somaliskt ursprung som menar att föreningsbidragen som stat och kommun öst över stadsdelen snarast stärkt de krafter som upprätthåller segregationen och i förlängningen utanförskapet. Statliga aktörer har också hjälpt föreningar att fylla i rätt signalord vid bidragsansökan (GP 28/1). När UG konfronterar föreningsföreträdarna med detta blir reportern senare anklagad för att ha uttryckt sig politiskt inkorrekt, en uppenbar efterhandskonstruktion som utnyttjar samma akademiska diskurs som ovan för att kortsluta diskussionen.
Vid sidan av de sociala problem som kommer med själva segregationen – bristande svenskkunskaper, gängbildningar, trångboddhet och splittrade familjer – har vi alltså politiker, myndigheter och delar av civilsamhället som både aktivt och genom försummelse bidragit till att förvärra problemen – ofta bakom täckmantel av politisk korrekthet. En blandning av feghet och cynism.
Under flera år var det även den bild som understöddes av den mediala offentligheten. Tjärna Ängars somaliska diaspora uppmärksammades exempelvis nationellt första gången genom Filip och Fredriks trivselfilm ”Trevligt folk” 2015. Kritik mot segregationen fick framföras av en "blendrökande tant" på en balkong, som underförstått sympatiserade med SD.
Medelklassens ängslighet för svåra frågor och konflikter fick bli styrande och understöddes av nästan samtliga svenska officiella institutioner. Aktiv okunskap kring kulturella skillnader och informella maktnätverk har varit anbefallet i stället för frimodig diskussion. Det har börjat ändras. Men under tiden har problemen på många håll förvärrats. De som fått betala det högsta priset för de förlorade åren är faktiskt ungdomarna i Tjärna Ängar, Biskopsgården eller Hjällbo.
LÄS MER: Det som Löfven inte såg komma
LÄS MER: Befria oss från arvsfonden
