Av 100 studenter som börjar på lärarutbildningen, är det endast 33 som tar examen. Resten hoppar av under vägens gång.
Exemplet kommer från en ny undersökning genomförd vid Uppsala universitet, där man har analyserat den dystra statistiken. Fokus är satt på studenter som valt att utbilda sig till ämneslärare för behörighet att småningom undervisa på gymnasiet.
Resultat är oroande. Män hoppar av i högre grad än kvinnor, vilket förstärker den redan skarpa könsobalans som finns bland lärarstudenterna och i kåren som helhet.
Varför avbryter så många? En del av svaret finns i lärarstudenternas förkunskaper. De är helt enkelt otillräckliga för de ämnesstudier som inleder programmet. Många av studenterna som antas har rankat andra utbildningar högre och när reservplats erbjuds på någon av dessa, släpper de i samma ögonblick tanken på arbete i svensk skola. Kanske för att de egentligen aldrig velat läsa till eller bli lärare. De hamnade bara där för att utbildningen tar in den som har skrala meriter. Studenter med höga betyg söker sig i mycket liten utsträckning till lärarutbildningen. Det är därför besvärande låg tröskel in. Sedan lång tid dras utbildningen med dåligt rykte och låg status.
Hur hamnade vi här? Ja, en förklaring finns i lärarutbildningsreformer i det förflutna som tog sikte på att sudda ut skillnaderna, särdragen, mellan att vara lärare för små barn respektive nästan vuxna individer. Processen fick fart i lärarutbildningsreformen 1988 och kulminerade 2001, då en enda lärarexamen ersatte de åldersinriktningar som förut, i alla fall i någon mån, framgått av examensbeviset.
I utbildningens gemensamma moment skulle grupper formeras så att blivande gymnasielärare blandades med förskolelärare in spe. Själva mixen var symboliskt och ideologiskt viktig. I stället för förkovran i åldersadekvat metodik, fick minsta gemensamma nämnare styra utbildningsinnehållet. Lika lite för alla. Det hela skapade stor frustration och missnöje bland studenterna. Nämnda reformer degraderade vidare undervisningsmetodik och påstod att ämneskunskaper som sådana var passé.
Långt viktigare var att läraren lärde sig vara flexibel och begiven på förnyelse och utveckling. I utredningarna skisserades ett framtidsscenario där läraren inte längre äger rätt att tala från en överordnad position, eftersom all kunskap kom att vara uppe i luften. I skolan skulle läraren och eleven på jämbördigt vis odla abstrakta förmågor för framtiden, inte traggla mossigheter från förr.
Reformatorerna var så till den grad besjälade av idén att riva hierarkier att man offrade substans, djup och auktoritet för en av samhällets nyckelprofessioner. Allt det som byggt yrkesstoltheten hackades effektivt sönder. Det var både till skada för svensk skola och ett sänke för lärarutbildningen.
Ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik har utlovats i nästa reformomgång. Lika viktigt är att göra utbildning och läraryrke attraktivt för toppstudenter. ”/…/ man är lite dum om man väljer att plugga till det”, säger en av de intervjuade lärarstudenterna. Så kan vi inte ha det längre.
LÄS MER: Skolverket förnedrar lärarkåren
