MR-institutet inrättades för bara något år sedan, under tidigare jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP).
MR-institutet inrättades för bara något år sedan, under tidigare jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP). Bild: Jessica Gow/TT

Institutet för mänskliga rättigheter bör läggas ned

Mänskliga rättigheter har de senaste decennierna omvandlats till ett paraplybegrepp för långtgående ”progressiv” politik på en rad områden som inte har med den ursprungliga betydelsen av begreppet att göra.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Sverigedemokraterna vill lägga ned Institutet för mänskliga rättigheter, en myndighet som inrättades för bara ett år sedan av den rödgröna regeringen (AB 6/4). Vid en ytlig betraktelse är det lätt att tolka det som att ”de onda” SD-arna är emot mänskliga rättigheter. Men faktum är att myndigheten har väldigt lite gemensamt med vad de flesta menar när de hör orden ”mänskliga rättigheter” och att SD har helt rätt i att myndigheten bör läggas ned.

För Institutet för mänskliga rättigheter ägnar sig inte åt att försvara enskilda individers juridiska rättigheter eller rättsövergrepp från staten. Som SD:s talesperson, Ludvig Aspling, konstaterar har Sverige redan en mängd instanser som värnar sådana mänskliga rättigheter i Sverige: Domstolarna, Justitiekanslern, Justitieombudsmannen.

ANNONS

Det MR-institutet ägnar sig åt är i stället att kartlägga och kommentera vilken politik som förs i Sverige på i stort sett alla upptänkliga områden – och det ned på detaljnivå. Det är statlig ideologiproduktion i sin renaste form. Institutet inrättades under den miljöpartistiska jämställdhetsministern Åsa Lindhagen och dess senaste årsrapport skulle i princip kunna fungera som underlag för Miljöpartiets partiprogram.

För att ta några exempel anser institutet att en allt för passiv klimatpolitik är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, liksom social ojämlikhet eller brist på bostäder. Rapporten behandlar vidare väktares och polisens befogenheter, insatser mot gängkriminaliteten, yttrandefriheten på sociala medier, Paludans koranbränningar, Tidöavtalet, samernas jakt- och fiskerättigheter i Norrland, andelen kvinnor i börsbolagens styrelser, lokala anpassningar för funktionsnedsatta och så vidare.

Det finns knappast något politikområde som inte berörs och perspektivet återspeglar genomgående en rödgrön världsbild. Det handlar alltså inte i första hand om grundläggande liberala rättigheter – utan om att staten med aktiv politik ska uppfylla vissa uppsatta mål.

Tjänstemännen på MR-institutet ägnar sig med andra ord åt det som egentligen är riksdagens och partiernas roll – att utveckla politik. Moderaterna och flera remissinstanser varnade faktiskt för detta redan vid institutets inrättande. Många av de internationella konventioner och dokument som institutet formellt arbetar utifrån är utformade som svepande politiska skrifter snarare än strikta juridiska förpliktelser som ska skydda individen från staten. Det ger oändliga tolkningsmöjligheter. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har också med rätta påpekat det olämpliga i att staten själv, i stället för någon oberoende instans, granskar hur den lever upp till internationella konventioner, något vi knappast skulle finna legitimt i andra länder.

ANNONS

Mänskliga rättigheter tillhör den mängd begrepp som i stort sett alla ställer sig bakom. Just därför finns det anledning att vara extra vaksam på hur det används. Sådana begrepp utnyttjas numer systematiskt för att driva igenom politik som inte alls har samma breda uppslutning. De har blivit ett enkelt sätt att göra sig immun mot kritik – för den som har invändningar kommer genast anklagas för att vara emot mänskliga rättigheter. Utvecklingen har accelererat sedan slutet av 1990-talet och genomsyrar i dag alltmer myndighetsverksamhet. Genom att stadfästa politik i kvasijuridiska dokument som vi är skyldiga att följa kringskär man också den egentliga demokratin. MR-ideologin är därför långt ifrån så oskyldig som det låter.

Som professor Lars Trägårdh påpekade på denna sida redan för ett antal år sedan (GP 2/12 2015) står MR-ideologin faktiskt i direkt motsättning till medborgarskapsidealet. Medborgarskapsidealet bygger på att vi som bor i Sverige har både rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Det är ett solidaritetsideal som bygger på förpliktelser och att vi fritt kan välja våra folkvalda företrädare. Det är också vad de flesta fortfarande menar med demokrati.

MR-ideologin utgår däremot från universella rättigheter som gäller över nationsgränser och som de folkvalda inte ska få påverka. Juridiken ersätter politiken, samtidigt som individens skyldigheter försvinner och ersätts med rättighetskrav riktade mot staten – i praktiken ofta krav på resurser och särbehandling av vissa grupper. Detta leder om inte annat till en svällande byråkrati. MR-institutet beräknas kosta 50 miljoner kronor årligen, men till det ska läggas kostnaden av att alla svenska myndigheter är skyldiga att förse institutet med uppgifter om hur de verkar för de ”mänskliga rättigheternas” förverkligande.

ANNONS

I många fall är resultatet bara pappersproduktion. Men rättighetstänkandet underminerar i allt högre grad även politiken genom tvingande lagstiftning. Politik handlar om prioriteringar och kompromisser mellan olika intressen. Men rättighetslagstiftning trumfar den vanliga politiken. Om samerna ges ensamrätt på jakt och fiske i stora delar av Norrland så drabbar det andra som bedriver jakt och fiske, om bostadspolitiken inriktas på att ge vissa etniska minoriteter bättre tillgång till bostäder så är det någon annan som får träda tillbaka, om alla restauranger i Göteborg ska vara fullständigt anpassade för funktionsnedsatta så är det näringsidkare och allmänheten som bär kostnaden, om asylsökande eller till och med papperslösa ska ges samma rätt till välfärdstjänster som medborgare så har det en kostnad i en annan ände av välfärdssystemet.

Det här är avvägningar som i första hand bör avgöras av våra folkvalda politiker men som i allt större utsträckning avgörs av jurister, byråkrater och experter. Det går helt i linje med den nya ideologi som försöker omdefiniera vad vi ska mena med fundamentala begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter och ett fritt samhälle. I Sverige är Miljöpartiet den främsta företrädaren för denna hållning, men den följer en internationell trend där det från början slagits fast vad som är rätt och fel och politikens uppgift blir att administrera olika rättighetskataloger.

ANNONS

Hand i hand med detta får vi allt fler nya tjänstemannagrupper som ägnar sig åt att tala om för politikerna vad de borde göra. Rollerna blir så att säga ombytta. De icke-folkvalda tjänstemännen byter plats med de folkvalda politikerna, och faktiskt också med det civilsamhälle som utgörs av partier och fristående organisationer. Tyvärr har stora delar av civilsamhället börjat leva i symbios med staten och många politiker funnit sig till rätta med utvecklingen eftersom den gör jobbet som "makthavare" mer bekvämt.

Men våra politiker sitter inte på sina poster för sin egen eller sina arvodens skull. De är skyldiga medborgarna att ta tillbaka makten. Borgerliga och liberala politiker måste också förstå vikten av att försvara rättighetsbegreppet från dess förvridning till oigenkännlighet och i förlängningen motverka juristkårens förvandling från värnare av rättsstaten till juridiska aktivister. Det handlar ytterst om att värna medborgarnas förtroende för rättsstaten, förvaltningen och demokratin.

Naturligtvis får man ha och förespråka miljöpartipolitik, men det bör ske i öppen debatt och i valda församlingar – inte genom att tvinga på befolkningen en politik den inte röstat för

Moderaterna röstade emot inrättandet av MR-institutet. Med all rätt. Det vore både logiskt och ansvarsfullt av en moderatledd regering att också avveckla det. Inte i första hand för att spara pengar utan för att utmana de strukturer som sakta men säkert kringskär möjligheterna att föra någon annan politik än den som slagits fast av det ”administrationsindustriella komplexet”.

ANNONS

Den nuvarande regeringen måste inte bara förstå hur politik utformas på 2020-talet – det väl säga ofta bortom de politiska församlingarnas räckvidd. Ännu viktigare är att regeringen måste ha kraften och viljan att göra något åt att spelplanen är riggad till dess nackdel, vilket den alltid är för den som vill förändra på riktigt. Regeringen måste kavla upp ärmarna och inte nöja sig med att sitta på statsrådstaburetterna.

Socialdemokraterna lärde sig detta i grunden under 1900-talet. Tidö-partierna har mycket att lära av historien och mycket kvar att bevisa. Att ta sig an MR-institutet kan ses som ett lackmustest på om regeringen har det som krävs för att driva långsiktig politisk förändring. För ett tydligare exempel på en ideologiproducerande myndighet är svårt att hitta.

LÄS MER: Vrid av pengakranen till ideologimyndigheterna

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS