Under Coronapandemin ändrades vad som enligt vetenskapen var beprövad sanning nästan varje vecka. Det var som att hela världen fick en inblick i den vetenskapliga processens alla fallgropar och brister. Det viftades ständigt med olika studier men faktum var att många forskare, trots goda föresatser, famlade i blindo.
Ena dagen var ansiktsmasker fullkomligt nödvändiga. Andra dagen var de skadliga, eller åtminstone onödiga. En lärdom av dessa år är att strategin att banka debattmotståndare i huvudet med budskapet att vetenskapen ”avgjort” en fråga är något man kan få ångra. Vilket förutsätter att folk minns vad som i går ansågs vara sant eller falskt.
Men det kollektiva minnet tycks vara kort, även när vad som är sant eller moraliskt riktigt förändras över en natt. Ett politiskt exempel på detta är det svenska Nato-medlemskapet.
Efter Rysslands första invasion av Ukraina 2014 fortsatte den gamla ordningen som vanligt. Nato-medlemskap var enligt dåvarande regeringspartiet Socialdemokraterna inget för Sverige. Den förmenta svenska neutraliteten var att betrakta som en nationell stolthet.
Men så svängde det i blixtfart över hela den politiska kartan. För Socialdemokraterna, som slog något sorts rekord i snabbast omsvängning i en fråga, var kontrasten kanske mest tydlig: Nato gick från att vara fullständigt otänkbart till fullkomligt självklart. De som ännu var motståndare till Nato fick höra att de gick Rysslands ärenden.
Långköraren i den svenska samhällsdebatten är invandringen. Det som var rasism ena månaden – att anse att invandringen bör vara reglerad och tidvis restriktiv (om det har anlänt många människor på kort tid) – blev till slut en normal ståndpunkt.
Ett annat ständigt pågående exempel är klimatfrågan. Som SvD:s gästkolumnist Lena Andersson nyligen fick erfara finns det bara två möjliga positioner i samtalet: Antingen är man "klimatförnekare" eller inte. Bara att välja!
Varför måste det alltid vara så svart-vitt, och varifrån kommer den stora lusten att hela tiden jaga avfällingar?
Tvivlare och de som vrider och vänder på frågor fyller en viktig funktion. Det är de där personerna som ser problem, kanske gnäller lite och anmäler avvikande åsikt. Som mest viktiga blir tvivlarna när en fråga är ”helt avgjord” och vem som är god och ond är självklart.
Tvivlarna behövs inte minst i ett historielöst land som Sverige. För vi har tyvärr svårt att identifiera oss med människor från förr, som på alla sätt och vis burit på samma förtjänster och brister som vi. En gång i tiden ansågs det självklart att det fanns människor som det var rimligt att tvångssterilisera. Skulle vi vara immuna mot att begå nya misstag som rättas till i framtiden?
Det är högmod att tro att vi i dag, 2023, som samhälle, är så fullkomliga att vi inte kommer behöva ändra oss i framtiden. I synnerhet en sommar då yttrandefriheten är på tapeten borde vi påminna oss om att det inte är de opportuna och populära åsiktsyttringarna som är de mest skyddsvärda. Tvärtom. Det är åsikterna och kritiken som skaver som borde höras och diskuteras.
Avvikande åsikter har tyvärr beskrivits som per automatik populistiska, farliga och odemokratiska. Orden som beskriver tvivlaren skiljer sig åt. Men metoden med vilken vi avvisar opponenter i Sverige har inte förändrats över tid: Diskussion är inte välkommet – hädaren ska stämplas ut genom att personen, inte åsikterna, undermineras.
Vi lider i vår tid av något som bäst kan beskrivas som progressiv närsynthet. Vi är så övertygade om att varje steg in i framtiden är så självklart att vi glömmer att människor i det verkliga livet ofta går vilse, både bokstavligt och bildligt. Den mänskliga utvecklingen är inte en spikrak vandring till paradiset. En människa jobbar hela sitt liv med sina brister, minnen och ovanor. Det gäller även för samhällen.
Låt mig föreslå en egenskap som präglar ett fungerande demokratiskt samhälle: Dess hållbarhet och styrka utmärks av hur avvikare och opponenter behandlas i offentligheten. Pöbelmentalitet och drev är enkelt men meningslöst, det har vi alltid ägnat oss åt, men att lyssna och diskutera för att därigenom utvecklas och undvika misstag är svårt och värdefullt.
