Sverige ses allmänt som ett av världens mest toleranta länder. Tolerans är också ett värde som svenska företrädare gärna framhåller internationellt. Men hur står det till med den svenska toleransen i praktiken? En nyligen publicerad studie från statsvetare vid Uppsala universitet har försökt fånga in detta svårfångade fenomen, närmare bestämt har forskarna undersökt svenskarnas attityder till personer de ogillar starkt.
Ett positivt resultat – som på sätt och vis bekräftar bilden av det toleranta Sverige – är att ytterst få pekar ut minoritetsgrupper när de tillfrågas vilka grupper de ogillar starkt. Fem procent av de tillfrågade nämner ”muslimer”, knappt två procent ”invandrare”. I övrigt riktas ogillandet mot olika åsiktskollektiv, åtminstone för att vi ska komma över en procent.
Mest ogillade är sverigedemokrater – 22,8 procent nämner dem, följt av vaccinmotståndare på 17,4 procent, abortmotståndare på 16,8 procent, klimatkrisförnekare på 7,6 procent, miljöpartister på 6,8 procent och nationalister på 6,1 procent.
Av de mest ogillade åsiktskollektiven är det bara ett – miljöpartister – som kan placeras till vänster, övriga får sägas höra hemma till höger eller i någon alternativ sfär.
En slutsats man kan dra är att det ”starkaste ogillandet” i betydligt högre grad riktas mot avvikande grupper på högerkanten än mot grupper på vänsterkanten eller rena minoritetsgrupper. Ogillande är dock inte detsamma som intolerans. För att fånga intoleransbegreppet gick forskarna vidare med en ny frågeomgång där de undersökte vilka rättigheter de svarande tyckte att den mest ogillade gruppen skulle ha. Detta är kärnan i toleransbegreppet: att kunna respektera sina politiska motståndare.
Här blev resultatet mer nedslående. En femtedel ville dra in yttrandefriheten för sina antagonister, en tredjedel var beredda att dra in deras demonstrations- och organisationsfrihet. Två tredjedelar tyckte inte att den ogillade gruppen borde få styra landet. Nästan hälften tyckte inte att de borde få jobba inom vård- och äldreomsorgen.
Resultatet tyder på att många svenskar har svårt att hålla isär ogillande och respekt för motståndarens rättigheter. Det ligger i linje med den omtalade svenska konsensuskulturen. Studien visade också en högre grad av intolerans hos kvinnor, lågutbildade, socialdemokrater och sverigedemokrater.
Forskarna undersökte även den andra sidan av intoleransen – förekomsten av självcensur, det vill säga huruvida svenskar undviker att yttra obekväma politiska åsikter öppet. Över hälften av de svarande gjorde det. Vanligast var självcensuren hos högersympatisörer men fenomen var utbrett inom alla politiska åsiktsläger. Yttrandefriheten är med andra ord ingen levande självklarhet i Sverige.
Studien bekräftar att Sverige i huvudsak ett tolerant land mot minoriteter, särskilt i ett internationellt perspektiv. Även om det förstås inte ska tolkas som att diskriminering och fördomar inte skulle existera.
Sveriges mest påtagliga intoleransproblem handlar dock om avvikande åsikter. Det finns en allt för svag förståelse för att man kan ”gilla olika”. Svensken vill väldigt gärna se sina egna åsikter som de ”normala” och betraktar avvikare som korkade eller illasinnade. Ett skäl till detta kan vara att den tydliga klassröstningen minskat. Där det tidigare ansågs i någon mening naturligt att rösta efter yrkesroll anses det i dag i högre grad vara ett uttryck för värderingar, identitet eller allmänt ”förnuft” hur man röstar. Det ställer egentligen högre krav på väljarnas tolerans.
Skolan har här en viktig roll att spela för att skapa en god debattkultur, men även den offentliga debatten bör präglas av viss distans till åsikterna. Skilj på sak och person. Ta inte politik på sådant blodigt allvar. Det finns sällan några enkla eller ensidiga lösningar på svåra frågor.
Andra kan faktiskt helt frivilligt, och på goda grunder, komma fram till att samhället bör vara beskaffat på ett annat sätt än vad just du tycker.
